Hej, så nu är vi hemma igen efter att ha hälsat på makens mamma. Pga av corona har vi inte hälsat på henne på nästan två år så nu var det verkligen dags. Men oj, vilken pärs. Det kändes som en vistelse till greve Draculas slott i Transylvanien. När vi lämnade mamman och huset efter 5 dagar kändes det som att vi kunde andas igen. Blodet flöt åter i våra ådror.
Hans mamma är gammal. Oklart hur gammal men vi tror att hon är närmare 90 år. Jag har alltid tyckt om henne men vi förstår varandra inte alls då hon endast kan kroatiska. Vi har alltid känt oss välkomna och alltid fått massa god mat. Maken älskade att sitta upp till sent på nätterna med henne och bara sitta och prata. Vi har regelbundet hälsat på föräldrarna, ca två gånger om året. Så vi har träffats relativt mycket genom åren. Vi umgås även med makens kusin och hans faster när vi är där. Vi åker på utflykter och ser oss omkring.
MEN efter att pappan dog våren 2017 har tyvärr hans mamma totalt ändrat sig. Eller jag misstänker att hennes rätta personlighet fick fritt spelutrymme när hon blev ensam. Och inte till det bästa näh till totalt omöjlig. Trist och tråkigt för alla inblandade. För henne också men det är inte som hon ser på det. För hon ser det hela totalt annorlunda. 360 grader annorlunda. Ja, allt ser hon annorlunda på. Galet annorlunda. Och ja, det kan ju vara så att maken inte alltid kommer ihåg saker men tyvärr har både makens kusin och faster sagt upp bekantskapen med mamma för att hon just är så totalt omöjlig. Så vi är inte ensamma med att “brottas” med detta problem men de andra i familjen har sagt “nu får det räcka”.
Och nej, det är inte lätt att ha en gammal mamma, ensam, i eget hus i ett land över 80 mil från där barnen bor. I ett land där det finns mycket begränsat med sociala skyddssystem. Vi har försökt att övertala henne att flytta till en mindre lägenhet men hon vägrar. Sorgligt att komma till ett hem där allt är eftersatt. Vi bor ju där när vi hälsar på så man märker ju status. Det är ok att bo där några dagar.
Just denna gången drog jag mig undan mest hela tiden då situationen flera gånger blev ohållbar. Jag stöttar maken så gott det går och han var verkligen helt fantastiskt. Med tålamod (vilken han inte vanligtvis inte har mycket av) och kärlek (fast tveksamt om det hjälpte).
Hade det inte varit för att hon var så gammal hade jag bett maken att åtminstone tillfälligt säga upp bekantskapen. Tyvärr! Precis som flera av hennes närmaste släktingar har gjort. Det skall gå långt för mig innan jag ens tänker i dessa banor. Jag är bra på att hitta sätt att tackla problem / personer men med min svärmor, nope! Jag kan inte hitta något sätt på vilket maken / vi skall tackla hennes ständigt irrationella beteende. Men vi måste hitta ett sätt. Hon är för gammal för att förstå / ändra sig. Men ingen daglig kontakt mer. Och absolut inte på morgonen. Varför? Jo, det kan ibland förstöra hela vår dag då hans mamma har sagt något ytterst elakt / dumt. Så nu får det bli på kvällen då hon är på bättre humör. Besök, ja det måste vi men då behöver vi klä oss i teflondräkter så att allt ramlar av oss, eller snarare maken. För det är honom jag är rädd om. Så är det.
Ni kanske hörde Dennis Rudbergs Sommarprat? Det handlar mycket om just detta. Att säga upp bekantskapen med sin mamma. Tänkvärt och viktigt ämne.
Skönt att vara hemma igen. Jag skall nu fortsätta kolla på Startup på Netflix. Serien som jag kollade på när jag drog mig undan från stormiga gräl och gråt. Vi ses! Ciao Catharina
Hi, so now we are home again after visiting my husband's mother. Due to corona, we have not visited her in almost two years, so now it was really time. But what a disaster! It felt like a stay at Count Dracula's castle in Transylvania. When we left his mother and the house after 5 days, it felt like we could breathe again. The blood flowed again in our veins.
His mother is old. Unclear how old but we think she is closer to 90 years. I have always liked her but we do not understand each other at all as she can only speak Croatian. We have always felt welcome and always had lots of good food. My husband have loved to stay up in the evenings / late night to just sit and talk to her. We have visited our parents regularly, about twice a year. So we have met relatively much over the years. We also spend time with our husband's cousin and his aunt when we are there. We go on excursions and look around.
BUT after his father died in the spring of 2017, unfortunately his mother has totally changed. Or I suspect that her true personality was set free when she was alone, again. And not to the best, no totally impossible. Really sad for everyone involved. For her too but it's not how she looks at it. Because she sees the whole thing completely differently. 360 degrees different. Well, all things to be honest. And yes, it may be that my husband does not always remember things, but unfortunately both his cousin and aunt have terminated the acquaintance with the mother because she is just so totally impossible. So we are not alone in "wrestling" with this problem, but the others in the family have said "now that's enough".
And it is not easy to have an old mother, alone, in her own house in a country over 80 km from where the children live. In a country where there are very limited social security systems. We have tried to persuade her to move to a smaller apartment but she refuses. Sad to come to a home where everything is neglected. We live there when we visit, so you notice the status. It's ok to stay there for a few days.
This time I withdrew most of the time as the situation became unsustainable several times. I support my husband as much as possible and he was really amazing. With patience (which he does not usually have much of) and love (though doubtful it helped).
Had it not been for the fact that she was so old, I would have asked my husband to at least temporarily terminate the acquaintance. Unfortunately! Just like several of her closest relatives have done. It will go a long way for me before I even think along these lines. I'm good at finding ways to tackle problems / people but with my mother-in-law, nope! I can not find any way in which my husband / we should tackle her constantly irrational behavior. But we have to find a way. She is too old to understand / change. But no more daily contact. And certainly not in the morning. Why? Well, it can sometimes ruin our whole day when his mother has said something extremely nasty / stupid. So now it must be in the evening when she is in a better mood. Visit, yes we have to, but then we need to dress in Teflon suits so that nothing sticks. Because it's him I have to protect. That's how it is.
Nice to be home again. I will now continue to watch Startup on Netflix. The series I watched as I withdraw from stormy quarrels and cries. See you! Ciao Catharina
