Hej, detta är så lång från Happy Friday som man kan komma! Och jag är ledsen för om rubriken / inlägget berör för mycket men vi upplever samma sak, igen, och det påverkar oss mycket just nu, därför ville jag dela med mig av detta. Bojans pappa Nikola, 87 år, har hastigt insjuknat och vi vet att slutet är mycket nära. Men när det kommer vet vi inte. Vi lever just nu med detta varje dag, varje timma & varje minut. 

Upplevde precis samma väntan när min pappa gick bort, nu för knappt elva år sedan, min pappa Gunnar var nyss fyllda 76 år. Detta att vilja att det skall gå fort, men ändå inte. Att vara långt bort, och att vara beredd på att åka...

Väskan är packad, så vi "nästan" beredda... Vi hoppar till så fort Natalia, Bojans mamma ringer... Detta är orsaken till den inställda week-end resan...men det är det lilla i sammanhanget... 

Våra pappor var årsbarn och både födda 1930. De älskade naturen men var i övrigt mycket olika människor. Catharina

Hello, this is as far as you can come from Happy Friday! And sorry if the head line is a bit upsetting, but it is so true, once again! Bojans father Nikola, 87 years old, have got very sick suddently and we know that is to close to the end. But we don't know when. But we live with this now every day, every hour and every minute. 

We experience exactly the same when my father Gunnar passed away, almost 11 years ago, then just turned 76 years old. The feeling that you want it to go quick, for their sake, but at the same not. To be far away, and to be prepared for leaving...

The bag is packed, so we are "almost" ready... And we jump a bit every time Bojans mother Natalia is on the phone... And as you understand this is the reason for the canceled week-end trip... but that is the last thing to think about... 

Our fathers was born the same year 1930. They both loved the nature but was in every other aspects different people. Catharina