Hej, ja tänk nu har ett år gått sedan jag hade min PT-timma som totalt bröt mig itu, precis idag, för ett år sedan. Jag hade ju redan Central Spinal Stenos men fick diagnosen precis i mitten på december förra året, när jag redan var sängliggande. Och med de övningar som jag fick göra så fick jag akut inflammation i nerverna i ryggraden. Trots att jag sa att jag hade problem med ryggen före jag började. Tänk att man skall vara så envis! Övningarna kändes inte bra och ibland var det nästan så jag svimmade men jag tänkte att jag var bara i dålig form så jag bet ihop och körde till slutet. Men nähh, det visade sig vara en dålig idé och att det var helt fel övningar för en som mig. Så från 11 december till slutet på januari var jag mer eller mindre sängliggande. Kika här om ni vill på vad som hände precis för ett år sedan. Sedan blev det ju operation i ländryggen i mitten på mars och med idog rehabilitering och nio månader senare, tadaa…

Hello, well a year has passed since I had my PT hour that brooke me in two, this day today exactly. I did already have Central Spinal Stenos but didn’t get the diagnos until I was already stuck in bed. The exercises I did resulted in inflammation in my nervs in my spine. Despite that I told my PT about my bad back. Sometimes it is good to be stubborn, sometimes not. Guess what this time? Not good. The exercises didn’t feel good but I continued anyway because I didn’t want to give up. Not good. Not at all. So from the 11th of December until end of January I couldn’t move and had to lie in bed without being able to walk, stand, sit or just lie in bed. Check it out here to see how it was. Then I got an operation in mid March and with diligent rehabilitation and nine months later, tadaa….

…står jag nu åter på mina skidor. Tredje skiddagen denna säsongen och jag börjar få tillbaka självförtroendet och känslan för att åka skidor och ser fram emot att ha en låååång, härlig, fantastisk, underbar skidsäsong framför mig. Och som också börja sätta sig fint i kroppen. Men oj, vilket år som ligger bakom mig. Men inte bara dåliga saker utan jag har lärt mig en del om mig själv, faktiskt främst bra saker, vilket jag skall fortsätta att omfamna. Är så tacksam för att jag har kommit så här långt och att jag kan ta mig tillbaka. Den känslan och tacksamheten kommer att stanna hos mig. Vi ses! Ciao Catharina

… I’m back on my skies. Third day this season and I’m starting to get my self confidence back and the feeling for skiing again. I’m starting to look forward to a loooong, fabolous, fantastic and awesome ski season. I’m also starting to get the feeling back in my body. But oh dear, what a year I have had. But not only bad things. Actually I have learned things about myself, good things mostly, so will keep on embrace them. So grateful that I have come this far and that I can belive in myself that I can do it. This feeling and gratefulness will stay with me. See you! Ciao Catharina