Hej hur mår du? Ja, den frågan får man ju och gjorde en reflektion häromdagen när vi träffade våra slovakiska vänner Miriam med man på cykeltur (Hej Miriam) och började förklara hur jag och maken mådde. Tog en stund…så lång att jag glömde bort att fråga hur de hade det. Kom sedan på när jag cyklade vidare (bra tid för att tänka och reflektera) att jag på senaste tiden har fallit i två fällor:

1) Att när man får frågan om nur man mår så måste man inte / behöver inte / skall inte börja berätta om hela sitt liv, all krämpor och problem. Lärde mig detta när jag var på utbildning med mitt första riktiga jobb som revisor för Arthur Andersen i Geneve 1986 (visst ser ni mig i gänget?). Jag och min kompis Jeanette hängde mest med engelsmännen (naturligtvis) och de var förvånade hur vi svenska alltid svarade sanningsenligt hur vi mådde när de frågade hur vi mådde. De sa till slut, vi är inte intresserade av att veta hur ni egentligen mår utan svara helt enkelt - bra! Utan utsvävningar. Och detta hör väl egentligen också till positiv psykolog - svara och tänk positivt och gräv inte ner dig…

2) Att för många äldre människor så snävas världen in och man tänker mest på egna sjukdomar, katten och barnbarnen som man vill skall komma och hälsa på (tja raljerar lite så klart). Förmodligen för man hittar inte på så mycket, det händer inte så mycket och man har följaktligen inte så mycket att berätta / intressera sig för. Och känner att jag börjar komma farligt nära denna gräns, hehe (som kattvakt men utan barnbarn…)

Så nu får det bli skärpning för mig att lyfta blicken!! Och när du Miriam frågar mig nästa gång hur jag/vi mår så blir svaret: Jag mår bara bra! Vi hörs! Ciao Catharina

Hello, how are you doing? Well, a normal question and I did reflect on it the other day when we meet our friends Miriam and her husband from Slovakia on a bike tour (Hello Miriam) and then I started to talk and explain how me and my husband are doing. Took some time… and I forgot to ask how they were doing. Realized when I continue the ride (good time for reflection) that I lately have been falling into two traps:

1) When you are asked on how you are doing then you don’t need / shouldn’t / wouldn’t answer about your whole life, all issues and problems. Actually learned this when I was on a training with my first proper job as an auditor with Arthur Andersen in Geneva 1986 (you can spot me in the photo, right?). Me and my friend Jeanette was hanging mostly with the English guys (of course) and they were surprised that how the Swedish people (we were 10 in total) always answered this question on how we actually felt. They finally told us that we are not interest to know how you are, just answer - fine!! Without a story to follow. And I guess that this is a bit like positive psychology - answer and think positive, it will help!

2) For a lot of older people the world is getting smaller and you think mostly about your own ailment, the cat and when you will see the grandchildren next (yes, I’m mocking a bit). I guess this is how it is when nothing much is happening, not much to do and then you have less things to talk and think about. And do feel that I’m gone on a slipper slope in this direction, hehe (taking care of the neighbors cat but without grandchildren…)

So time for a change for me and to see things more positive!! And when you, Miriam, ask me next time how I/we are doing then I will answer - fine, absolutely fine! See you later! Ciao Catharina