…men kanske ändå inte så olikt på flera sätt. Min man var ju med när forna Jugoslavien bröt samman i början på 90-talet. Han var 28 år när kriget bröt ut 1991 och det varade till 1995. När jag träffade min man i början på 00-talet, drygt 6 år efter att kriget tagit slut var kriget mycket närvarande i hans liv, hans familjs liv och i deras vänners liv. När vi reste till hans föräldrar i det som blev Bosnien så var mycket sönderbombat, fattigt och så ledsamt. Jag grät när jag åkte hem de första gångerna för det var så hemskt. All historier, alla trasiga människor, all dokumentärfilmer på tv som de tittade på om och om igen. Och förlusten av sitt land. Det fanns ju inte mer. Men samtidigt så passade de på att fira allt de kunde. De skrattade och umgicks. Njöt av livet, det nya livet, det annorlunda livet. Fattigt men massa kärlek.

Samtidigt hade jag under samma period gift mig, fått två barn, köpt hus och levde ett mysigt familjeliv. Vi var i Italien på semester och såg ljuset på himlen från öst, mao bombningar från forna Jugoslavien. Maken blev skadad, han höll på att dö, men fick hjälp i sista stund och hade därefter år av rehabilitering framför sig och fortfarande var han skadad i själen när vi träffades. Men han klarade det. Vi klarade oss. Hans familj klarade det. Flera vänner klarade det inte, utan de dog när de var unga. Eller blev skadade för livet.

Jag märker att maken hanterar krisen på ett annat sätt än vad jag gör. Han är van vid att inte veta när det tar slut. Han är van vid osäkerheten. Han är van att “tvingas” vara hemma, men nu inte i ett sönderbombat hus utan vatten och el i sommarens hetta och vinterns kyla, år ut och år in. Så han tycker att han har det ganska bra nu, trots allt. Han är van vid att familjen har förlorat allt de äger. Och då menar jag allt. Men de klarade det. Trots mycket sorg.

Och han sa igår till mig: I de svåra tiderna ser man vem som är stark! Tänk vad klok han är och det gav mig styrka. Styrka att orka fortsätta. Styrka att bara vara. Vi ses! Ciao Catharina

...not really. But in some ways, yes. My husband was there when former Yugoslavia collapsed in the early 1990s. He was 28 when he, his family and his friends the war broke out in 1991 and it lasted until 1995. When I met my husband in the early 00s, just over 6 years after the war ended, the war was very present in his life, the lives of his family and the lives of their friends. When we traveled to his parents in what became Bosnia, it was very much bombed, poor and so sad. I cried when I went home the first few times because it was so awful. All the stories, all the broken people, all the documentaries on TV that they watched over and over. And over the lost country that was broken and ceased to exist. But at the same time they celebrated Everything. They laughed and spend time together. Found reasons for it. Enjoyed life, the new life, a different life.

At the same time, during the same period, I had married, had two children, bought a house and lived a cozy family life. We were in Italy on vacation and saw the lights in the sky from the east, i.e. bombings from former Yugoslavia. My husband was injured, he was dying, but got help at the last moment and then had years of rehabilitation ahead of him. He was still injured in the soul when we met. But he managed it. We managed. His family managed it. Many friends did not make it, they died when they were young. Or was injured for life. Poor but happy.

I find that my husband handles the crisis in a different way then me. But I think he his experience from a war makes you look at life in a different way. He take less things for granted. He is used to not knowing when it will end. He is used to the uncertainty of the future. He is used to being "forced" to stay at home, but not in a bombed-out house without water and electricity in the heat of summer and the cold of winter, year after year. So he thinks he's pretty good now, after all. He is used to the family having lost everything they own. And I mean everything. And they managed, after all. It took time. But they managed.

And he toldto me yesterday: In difficult times you see who is strong! So true! And this gave me strength. Strength to keep going. Strength to just be. See you! Ciao Catharina