Hej, jag tänkte häromdagen när jag hade pratat med min svärmor, min faster och några andra vänner som är drygt åttio år gamla, att vilken ynnest det är att ha få ha dessa “vuxna” relationer i mitt liv. De har varit lite in och ut i mitt liv, men nu känner jag att vi har något varmt och fint tillsammans. Jag har ju aldrig fått ha detta med mina egna föräldrar då min mamma försvann in i Alzheimer när hon var drygt 60 år och pappa dog när han var dryg 70. Så fint att jag få ha dessa vänner / familj i min vänkrets, som “mina” vuxna att relatera till.

Vi pratar / umgås regelbundet. Vi är ute på restauranger, vi dricker vin, vi reser tillsammans mm mm och det känns fint att ha ett sådan stor härligt spann på en vänner där den yngsta är 40 år och den äldsta snart 90 år. Och vi umgås på nästan samma sätt med alla. Visst är de lite långsammare, visst går saker lite långsammare men det gör det för mig med, om jag jämför mig med mina vuxna barn. Visst har de olika åldersjukdomar, som påverkar dem, men det gör det för oss som är 60+ också. Och ju mer år vi lägger på vår ålder desto mindre mindre åldern en siffra, den blir en realitet.

För visst tänker man på gaggiga gråhåriga gamlingar när man tänker på personer som är över 80 år? Och som sitter på ålderdomshem och bara pratar om gamla minnen, eller som inte kommer ihåg något pga sjukdom såsom demens mm mm. Att deras värld har krymper utifrån att de tar emot/ får färre intryck, att de inte hänger med mer, är mindre öppna med nya saker, kanske åldersrelaterade sjukdomar kommer krypande som påverkar livskvaliteten negativt mm mm

Men med mina vänner på över 80 år är det inte så. De bor hemma, och klarar sig själva. Just nu i alla fall. Vi delar på erfarenheter, pratar om resor och när vi skall ses nästa gång, om vänskap, familj, matrecept, politik och vi skrattar. Det är dynamiska diskussioner, vilket är så härligt. Och jag hoppas att det blir så massa år till framöver, och skulle det inte bli det så, så har vi det fram tills dess.

Det jag dock märker är att när man kommer upp i denna aktningsvärda ålder är att vänner och bekanta runt omkring en dör, och att ens vänkrets blir mindre och mindre. Så desto viktigare att fortsätta hålla regelbunden kontakt. Vilket det alltid är med ens vänner, och familj.

Tänk om någon hade sagt för flera år sedan att jag skulle ha det så kul, mysigt och trevligt med familj och vänner som är över 80 år, det hade nog inte jag trott. Ha det så bra! Ciao Catharina

Hi, I was thinking the other day when I was talking to my mother-in-law, my aunt and some other friends who are over eighty years old, that what a blessing it is to have these “adult” relationships in my life. They have been in and out of my life a bit, but now I feel that we have something warm and nice together. I have never had this with my own parents as my mother disappeared into Alzheimer’s when she was over 60 and my father died when he was over 70. So nice that I now get to have these friends / family in my circle of friends, as “my” adults to relate to.

We talk / hang out regularly. We go out to restaurants, we drink wine, we travel together etc etc and it feels nice to have such a large wonderful group of friends where the youngest is 40 years old and the oldest is almost 90 years old. And we hang out in almost the same way with everyone. Sure they are a little slower, sure things go a little slower but that's the case for me too, if I compare myself to my adult children. Sure they have various age-related illnesses that affect them, but it's the case for us who are 60+ too. And the more years we add to our age the less age is a number, it becomes a reality.

Because surely you think of dull grey-haired old person when you think about people who are over 80? And who sit in nursing homes and only talk about old memories, or who don't remember anything due to illness such as dementia etc. etc. That their world has shrunk based on the fact that they receive/get fewer impressions, that they don't keep up anymore, are less open to new things, maybe different age related sickness creeps in that affect life quality negatively etc. etc.

But with my friends over 80 it's not like that. They live at home, and manage on their own. Right now anyway. We share experiences, talk about trips and when we will see each other next time, about friendship, family, food recipes, politics and we laugh. These are dynamic discussions, which is so wonderful. And I hope there will be many more years to come, and if it doesn't happen that way, we will have it until then.

What I notice, however, is that when you reach this respectable age, friends and acquaintances around you die, and that your circle of friends becomes smaller and smaller. So it is all the more important to continue to keep in regular contact. Which it always is with your friends and family.

Imagine if someone had told me several years ago that I would have such fun, cozy and pleasant times with family and friends who are over 80 years old, I probably wouldn't have believed it. Have a great time! Ciao Catharina