Hej, jag kom på häromdagen att jag tycker att det är intressant hur jag ser på min träning. Jag känner verkligen att träning är en del av mitt liv och så har det varit de senaste 40 åren (??!!?). Naturligtvis har typ av träning, intensitet, ork och vilja gått och upp och ner genom åren. Men jag märker när jag pratar med mina vänner att de flesta inte har samma regelbundenhet som jag har haft genom åren. Bara en handfull av mina vänner tränar regelbundet. Det är en härlig känsla att ha träning, som en del av mitt liv, vårt liv. För det är ett intresse som jag har delat med båda mina män, intressant eller hur? Och träning är inte något som är en tillfällighet, som kommer och går, näh det är en del av mitt liv. Trots att jag nu tx. kämpar på med min rygg. Jaja, jag vet. Jag lovade ju att inte skriva om den något mer om mina ryggproblem men de påverkar verkligen ALLT i mitt liv. Dock vet jag nu vad som är problemet och nu kan jag träna mig i form igen så jag känner mig positiv.

Jag känner också att jag är klok nog nu att anpassa mig träning / motion efter min dagsform. Som tx när vi var i Kroatien i början på juni och vi var aktiva och gick en hel del men att värken blev för stor, så en morgon vilade jag medan min man och våra kompisar tog en morgonpromenad.

Hi, I realized the other day that I think it's interesting how I look at my training. I really feel that training is a part of my life and it has been for the last 40 years (??!!?). Of course, the type of training, intensity, energy and will have gone up and down over the years. But I notice when I talk to my friends that most of them don't have the same regularity that I have had over the years. Only a handful of my friends train regularly. It's a wonderful feeling to have training, as a part of my life, our life. Because it's an interest that I have shared with both of my husbands, interesting isn't it? And training is not something that is a coincidence, that comes and goes, well it's a part of my life. Even though I'm currently struggling with my back. Yeah, I know. I promised not to write about it any more about my back problems but they really affect EVERYTHING in my life. However, I now know what the problem is and now I can train myself to be in shape again so I feel positive.

I also feel that I am wise enough now to adapt my training / exercise to my daily routine. Like when we were in Croatia at the beginning of June and we were active and walked a lot but the pain became too much, so one morning I rested while my husband and our friends took a morning walk.

Så min träning nu består av en mix av promenader, rehabträning av rygg och ben (varje dag), cykling och att träna styrka. Cyklar gör jag för att få upp puls. Hjärtat behöver också motion och mina 20 minuters spinningpass på en puls upp till 154 slag/min är den pulshöjande aktivitet jag kan göra så länge ryggen krånglar. Styrka, ja det är så viktigt för longevity. Som jag tänker en del på. Ur en positivt synvinkel

Jag som älskar att mäta och hålla koll på mina prestationer har släppt lite på det och fokuserar mer på att bygga upp min muskler i ryggen, mina sk micorövningar aka rehab-övningar. Samtidigt håller jag igång med promenader och cykling, och intensitet och längd anpassar jag utifrån den smärta jag känner (dagligen, regelbundet), och för minimera hur många värktabletter jag tar per dag. Ja, så är det; värktabletter är en del av mitt liv, dagligen. Trist. Men tur att de finns. Jag tror på att det ändå kommer en dag då jag slipper värktabletter. Det är det jag tränar för. Vi hörs! Ciao Catharina

So my training now consists of a mix of walking, back and leg rehabilitation training (every day), cycling and strength training. I cycle to get my heart rate up. The heart also needs exercise and my 20-minute spinning sessions at a heart rate of up to 154 beats/min are the heart rate-raising activity I can do as long as my back is struggling. Strength, yes, it's so important for longevity. Which I think about a lot. From a positive point of view

I, who love measuring and keeping track of my achievements, have let go of it a bit and am focusing more on building up my back muscles, my so-called micro exercises aka rehab exercises. At the same time, I keep walking and cycling, and I adjust the intensity and length based on the pain I feel (daily, regularly), and to minimize how many painkillers I take per day. Yes, that's right; painkillers are a part of my life, daily. Sad. But lucky that they exist. I believe that there will come a day when I won't have to take painkillers. That's what I'm training for. See you! Ciao Catharina