Hej söndag och hej på dig! Hur har du det? Jag hoppas att allt är bra! Här är det lite bättre nu, men det har varit omtumlande veckor. Det är mycket som pågår runt omkring mig med plötsliga skilsmässor, ännu en vän som har fått diagnosen Parkinson och min kropp. Jag går nu på värktabletter, och de hjälper mig till ett nästan normal liv. Jag skulle åkt till Hamburg nu i helgen, men köpte en icke ombokningsbar biljett, så den fick helt enkelt “brinna inne”. Och istället stannade jag hemma då jag har fått tid för ännu en magnetröntgen för min ländrygg, och en tid hos en sjukgymnast / naprapat i början på nästa vecka. Jag KAN helt enkelt inte bara ha så här ont hela tiden utan något som uppenbart har hänt. Jag har under de senaste veckorna inte kunnat leva ett normalt liv. Det känns hopplöst ibland. Men men jag hoppas att det blir bättre och att de hittar vad som är fel på min ländrygg på magnetröntgen så att jag kan få hjälp med vad det nu är och att jag kan leva ett mer normal liv. Det som är positivt är att min nära anhörig som var riktigt sjuk är på bättringsvägen och hen blir bättre och bättre för varje dag som går. Det är så skönt!! Just detta har jag varit så orolig för, bland allt som pågår just nu.

Så från min sorglösa och fantastiska höst till en vår som är fylld med oroligheter, där jag också privat känner att det tog stopp för några veckor sedan, då jag inte kunde varken stå eller gå mer än kortare stunder. Men det är livet. Det går upp och ner. Just nu fylls också min tid upp av att vara ett stöd för mina vänner, så det blir många samtal och tidvis långa samtal för att stötta dem, men nu tror jag att jag skall minska ner på dessa. Det blir för mycket för mig, när jag inte heller mår helt toppen. Jag känner mig som en samtalsterapeut. Fint att få det förtroendet men samtidigt tar på ens egen energi. Jag får sätta egna gränser på tid och tillgänglighet.

Och så björkpollenallergi ovanpå det. Våren är härlig!

Ha en nu fin söndag! Ciao Catharina

Hello Sunday and hello to you! How are you? I hope everything is fine! Things are a little better here now, but it has been a whirlwind few weeks. There is a lot going on around me with sudden divorces, another friend who has been diagnosed with Parkinson's and my body. I am now on painkillers, and they are helping me to live an almost normal life. I was supposed to go to Hamburg this weekend, but I bought a non-refundable ticket, that’s life. Instead I stayed home as I have an appointment for another MRI for my lower back, and an appointment with a physiotherapist at the beginning of next week. I simply CAN'T just be in this pain all the time but something has clearly happened. I have not been able to live a normal life in recent weeks. It feels hopeless sometimes. But I hope it gets better and that they find what is wrong with my lower back on the MRI so that I can get help with whatever it is and that I can live a more normal life. The positive thing is that my close relative who was really sick is on the mend and is getting better and better with each passing day. It's so nice!! This is what I've been mostly worried about, among all things around me

So from my carefree and fantastic autumn to a spring that is filled with unrest, where I also privately feel that it stopped a few weeks ago, when I could neither stand nor walk for more than short moments. But that's life. It goes up and down. Right now my time is also filled with being a support for my friends, so there are many conversations and occasionally long conversations to support them, but now I think I'll cut back on these. It's getting too much for me, when I'm not feeling great either. I feel like a talk therapist. It's nice to have that trust but at the same time it takes up your own energy. I have to set my own limits on time and availability.

And then birch pollen allergy on top of that. Spring is wonderful!

Have a nice Sunday! Ciao Catharina