Min allra käraste syster i himmelen. | My dearest sister in heaven.

mabontomic.jpeg

Hej, idag tänker jag på min allra käraste syster! Hon dog i dag för två år sedan. Jag tänker ju inte bara på henne idag utan nästan varje dag. Hon finns alltid med mig i mina tankar. Jag pratar lite med henne och saknar henne oerhört mycket.

Jag har letat efter bilder men man tog inte riktigt bilder på varandra förr men hittade några fina. Ovan en bild från 80-talet.

Orättvist behandlad av vår mamma när vi var unga. Då var vi inte vänner utan hon irriterade mig mest. Men vi hittade varandra där någonstans i mitten på 80-talet. Hon älskade dansbandsmusik. Hon tog hand om alla. Hon var den som brydde sig om varenda vän och släkting till oss. Hon ville alltid upptäcka nya saker. Hon var en fena på att tapetsera och baka. Hon älskade god mat och gott vin. Vi sågs ofta och vi pratade ofta med varandra. Hade jag problem så ringde jag upp henne och fick kloka råd. Var jag sjuk ringde jag upp henne. Hon var ju sjuksköterska till yrket.

Hi, today I’m thinking of my dearest sister! She died today two years ago. I do think about her not only today but almost every day. She is with me in my thoughts. I talk to her and I miss her so much.

I have been looking for pictures but we did not really take pictures of each other before but found some nice ones. Above is a picture from the 80's.

Unfairly treated by our mother when we were young. Then we were not friends since she annoyed me most of the time. But we found each other there somewhere in the mid 80's. She loved dance band music. She took care of everyone. She was the one who cared about every single friend and relative of ours. She always wanted to discover new things. She loved good food and wine. She was good at wallpapering and baking. We saw each other often and we often talked to each other. If I had a problem, I called her and got wise advice. When I was sick, I called her. She was a nurse by profession.

mabontomic.JPG

Här är hon med sitt första barnbarn Selma hösten 2016. Min syster fick ju diagnosen bukspottkörtelcancer 2012. Hon kämpade på i många år, var friskförklarade en kort tid men så kom den tillbaka. Just denna cancersort finns det ju inte något botemedel mot. Utan får man den så vet man vart det slutar. Oftast upptäcks den sent i sjukdomsstadiet så många får kanske inte mer än ett halvår. Min kära syster kämpade mot cancern i nio år. Tänk att leva med en dödsdom. Eller det vill man ju inte. Men det gjorde min syster under alla dessa år innan den till slut vann.

Here she is with her first granddaughter Selma, autumn 2016. My sister was diagnosed with pancreatic cancer in 2012. She struggled for many years, was declared healthy for a short time but then it came back. There is no cure for this type of cancer. And if you get it, you know where it ends. It is usually detected late in the disease stage, so many may not get more than six months. My dear sister has been battling cancer for nine years. Imagine living with a death sentence. Or you do not want that. But my sister did that all those years before it finally won.

mabontomic.JPG

Här från den sista utlandsresan hon och maken gjorde. Till oss! Och vi hade en fantastisk resa till Wien. Här är peruken på men den åkte av när det blev för varmt. Modig som få!

Here from the last trip abroad she and her husband made. To us! And we had a great trip to Vienna. Here the wig is on but it came off when it got too hot. Brave as few!

abrahamsson.jpeg

Hon tappade massa kilon de senaste tre åren. Hon fick tillbaka håret efter kemoterapin. Hon köpte nya kläder som passade. För fin ville hon alltid vara.

She lost a lot of kilos in the last three years. She got her hair back after the chemotherapy. She bought new clothes that fit. She always wanted to look nice.

A79A2706-7D4B-490F-8838-78D5D19A0F46.jpeg

Sista gången vi syskon var samlade var hemma hos min bror Bosse i februari 2019. Då hade hon fått reda på att det inte var något mer att göra för henne. Inga mer behandlingar. Bara att äta massor av smärtstillande och göra det lilla som hon orkade. Vi fick en fin tid tillsammans under den våren då jag var hemma för min ryggoperation och åkte och hälsade på henne flera gånger. Fint!

Två fina låtar som får mig att tänka på min syster är dels All of me med John Legend samt Strövtåg i landsbygden med Mando Diao. Båda dessa låtarna hörde jag när jag satt ensam på mitt kontor i Madrid sommaren 2014 och hon ringde och sa att cancern var tillbaka. Vi grät både två, tillsammans. Då visste jag att hon skulle dö! Då visste hon att hon skulle dö!

Min allra käraste syster i himlen. Jag älskar dig för alltid! ❤️❤️

The last time we siblings were together was at my brother Bosse's home in February 2019. Then she had found out that there was nothing more to do for her. No more treatments. Just eating lots of painkillers and doing the little she could. We had a nice time together that spring when I was home for my back surgery and went and visited her several times.

Two nice songs that make me think of my sister are All of me med John Legend and Strövtåg i landsbygden med Mando Diao. I heard both of these songs when I was sitting alone in my office in Madrid the summer of 2014 and she called and said that the cancer was back. We both cried, together. Then I knew she was going to die! Then she knew she was going to die!

My dearest sister in heaven. I love you forever! ❤️❤️

Långsam sorg. | Slow griefing.

mabontomic.jpg

My sister, me and my mother.

Hej, idag är det min pappas födelsedag. Han skulle ha fyllt 90 år idag. Hurra! Hurra! Hurra!

För mig går det lite långsamt. Tyckte att jag kommit över värsta tröttheten efter min strålningen men ack nej. Så inte helt Back in Business än. Känner mig lite värdelös av att vara så trött och att inte orka göra något men å andra sidan har jag inte så mycket att göra och kan ta det lungt och vila. Vilket min kropp behöver. Samt orolig för maken och hans operation och att inte kunna vara hos honom och att hjälpa och stötta. Men ändå… Hittade lite fina bilder som min storebror varit gullig att scanna och ladda ner från vår familj från 80-talet.

Jag har också tänkt mycket på min syster de senaste veckorna. Förra våren var tung då hon i februari gick av all behandling för sin bukspottkörtelcancer, fick blodförgiftning under påskhelgen och höll på att stryka med och därifrån gick allt brant utför. Jag var ju hemma för min Spinal Stenos ryggoperation så åkte ner och hälsade på henne och hennes fina familj så mycket jag kunde. Jag hann också hem till de sista dagarna hon hade i livet och hon dog på morgonen den 7 juni 2019. Tände ett ljus hemma i söndags, på hennes årsdag. Min allra käraste syster blev 59 år gammal.

Hello, it’s my dad’s birthday today! He was going to be 90 years old. Hurray! Hurray! Hurray!

Things are going a little slow here. Thought I got over the worst fatigue after my radiation but oh no. Feels a little useless from being so tired and unable to do anything but on the other hand I don't have much to do and can take it lounging and resting. Which my body needs. And also worried about my husband and his surgery and not being able to be with him and to help and support. Anyway ... Found some nice pictures that my big brother was cute to scan and download from our family from 80’s.

I've also been thinking a lot about my sister in recent weeks. Last spring was heavy when in February they decided to stop all treatment for her
pancreatic cancer, received blood poisoning during the Easter weekend and was about to dye from that and from there the cancer had a fast phase. I was home for my Spinal Stenos back surgery so went down and greeted her and her fine family as much as I could. I also came home for her last days and she died on the morning of June 7, 2019. Lighted a candle at home last Sunday on the anniversary. My dearest sister was 59 years old.

mabontomic.jpg

My sister and me. 1986.

När jag tänkte på min allra käraste syster kom jag att tänka på pappa och mamma. Mamma fick alzheimer någon gång i början på 00-talet och dog 2014 och pappa dog 2006 av reumatism, efter att ha varit sjuk länge. Alla tre har haft långsamma, och smärtsamma sjukdomsförlopp, och döden har kommit som en befrielse för dem. Att som närstående känna en enorm saknad när de går bort men att döden kommer som en befrielse dem, för det fanns ingen annan utväg. Bara en befrielse för dem ur smärta och sorg. Och man kan inte önska något annat för det finns ingen annan utväg.

When I thought of my dearest sister, I also came to think of Dad and Mom. Mom got Alzheimer sometime in the early 00’s and died in 2014 and dad died in 2006 of rheumatism, after being ill for a long time. All three have had slow, painful illnesses, and death has come as a relief to them. To experience this slow long sickness with no prognosis for any treatment is hard. You know in a way that the death comes as a liberation to them, for there was no other way out. Just a relief for them out of pain and sorrow. And you can’t wish for something else, because there are nothing else to wish for.

My sister and me in Trieste, Italy. February 1983.

My sister and me in Trieste, Italy. February 1983.

Min syster och hennes kamp mot bukspottkörtelcancer har jag skrivit om tidigare. Här kan ni se några av mina inlägg. Hon var en kämpe under de sju år som hon kämpade mot sjukdomen. Vi grät, skrattade, pratade och väntade varje kvartal på besked om allt var ok eller inte. Det var inte förrän sista veckan som hon sa “Nu orkar jag inte mer”.

My sister and her fight against pancreatic cancer I have written about before. Here you can see some of my posts. She was a fighter during the seven years she fought against the sickness. We cried, laughed, talked and waited every quarter to find out if everything was ok or not. It wasn't until last week that she said "Now I can’t cope no more".

mabontomic.jpg

My mother.

Min lilla mamma kämpade med sin alzheimer. Det tog flera år innan vi insåg att hon var sjuk då hon lyckades att dölja vad som höll på att hända. Små minnes lappar här och där för att komma ihåg vardagliga saker. Kläder och saker invirrade i varandra i ett skåp. Raseriutbrotten kom senare. Även paranoian då hon trodde att pappa var en inbrottstjuv. Vi tror att det började innan hon gick i pension och sedan gick det långsamt utför. Hon blev inlagd på ett demensboende efter att hon blivit inlad på psykakuten efter en kaotisk jul. Hon slutade med att känna igen sin man och oss sina barn, hon fortsatte att plocka med alla sina saker och vek ihop dem och la allt i en väska om och om igen till och med sina krukväxter som hon alltid älskat, hon började att tappa ord och tillslut klarade hon inte av att prata längre, klä sig, hon hade gossedjur som hon satt och klappade, hon klarade inte av att äta längre, inte att gå mm mm Hon försvann långsamt långsamt. Men egentligen försvann min mamma redan tidigt 00-tal då hon inte kände igen en och då hon inte kunde prata längre. Maken har aldrig träffat min mamma frisk. Ett tag satt hon och sjöng för sig själv, vi tog med henne på promenader i rullstol, vi bara satt tillsammans men efter det så försvann hon in i en total dimma. Min lilla mamma blev 83 år gammal men vara bara drygt 70 år när hon försvann in i sjukdomen.

My little mother fought the alzheimer. It took several years before we realized she was ill, she managed to hide what was happening. Small notes here and there, to remind herself on what to do. Clothes and things wrapped together in cupboards. The outbursts of rage came later. Even paranoia when she thought Dad was a burglar, living in her home. We think it started before she retired and then it was a slow process. She was admitted to a dementia residence after she was admitted to the psychiatric ward after a chaotic Christmas. She stopped recognizing her husband and us her children, she continued to pick with all her things and folded them together and put everything in a bag over and over again and even her houseplants which she always loved, she began to lose words and in the end she could not talk anymore, dress herself anymore, she had cuddly toy that she sat and clapped, she could not eat, walk or dress herself anymore etc. etc. She slowly, slowly disappeared. But really my mother disappeared in the early 00's when she did not recognize us and when she could no longer talk. My husband has never meet my mother healthy. For a while she sat singing to herself, we took her on walks in a wheelchair, we just sat together but after that she disappeared into a total fog, completely. My little mother was 83 years old, but being just over 70 when she disappeared into the disease.

My father.

My father.

Mina lilla pappa kämpade med sin värk och sin kropp. Till slut behövde han dialys och kroppen kollapsade. Även han försvann långsamt långsamt och med en värk som jag tror tillslut tog överhand. Pappa kunde jag fortsätta prata med på telefon ända fram till slutet och det var fint. Min lilla pappa blev 76 år gammal.

My dad struggled with his pain and his body. In the end, he needed dialysis and his body collapsed. He too slowly, slowly disappeared with a pain that I think eventually took over his life. We keept on talking to each other until the end and it was nice. My dad was 76 years old.

My parents in Norway. Their favourite Place in the World.

My parents in Norway. Their favourite Place in the World.

Sorgen blir annorlunda när sjukdomen äter upp en person långsamt. Man tappar hoppet, man får får tillbaka hoppet, man sörjer långsamt med personen. Man hinner prata om hur det känns, för båda parter, förutom då med mamma. Och när slutet kommer har man varit med hela tiden. Man har sett smärtan, sorgen och hopplösheten. Men har samtidigt fått glädjas åt det lilla, åt att ha fått lite mer tid. För mig har sorgen efteråt blivit mindre, vilket kanske låter konstigt. Men jag har känt att jag har sörjt under tiden som sjukdomsförloppet har pågått.

The grief becomes different when the disease eats up a person slowly. You lose hope, you get back hope, you mourn slowly with the person. You can talk about how it feels, for both parties, except with my mom. And when the end comes you have been there all the time. You have seen the pain, the grief and the hopelessness. But at the same time, have had to enjoy the little things, to have had more time. For me, the grief afterward has become less, which may sound strange. But I have felt that I have been mourning during the course of the illness.

My father at work.

My father at work.

Både när min pappa och syster dog var jag med till slutet. Jag tyckte att det var jobbigt att se hur livet försvann från de som man älskar. Att vänta. Och det man väntar på är döden. Timma efter timma. Dag och natt. Man går och lägger sig och undrar om döden kommer och hälsar på under natten. Du vaknar upp och undrar om det kommer att hända idag. För båda var det tydligt när livet var på väg in i slutskedet. Men jag tyckte att det var jobbigt, riktigt jobbigt. Inte alls fint som många säger när man pratar om detta ögonblicket och att personen somnar in. Det är en lång och utdragen process där kroppen stänger av bit för bit och där man också får uppleva den andra personens dödångest. Så jobbigt, riktigt jobbigt. Men samtidigt var jag/vi där och de visste/kände de. De behövde inte ta sitt sista andetag ensamma.

Så här kommer jag nog att känna på min systers årsdag många år framöver. Än har jag inte velat ha foton på henne hemma. Det har gjort för ont. Men en dag kommer hon att sitta där och titta ner på mig. Fast det vet jag att hon har gjort ändå, med eller utan foton hemma. Vi ses! Ciao Catharina

I was with both my father and sister when they died. It was hard to see how life disappeared from those you love. The waiting. And what one is waiting for is the death. Hour after hour. Day and night. You go to bed and wonder if death comes and greets you. You Wake up and you wonder, is it going to happen today? For both, it was clear when death was on its way, the final stage. But it was hard, really hard. Not at all nice as many say when you talk about this moment and that person falls asleep. It is a long and drawn out process where the body shuts off bit by bit and where you also experience the other person's death anxiety. So hard, really hard. But at the same time I / we were there and they knew / felt it. They didn't have to take their last breath alone.

I will probably continue to feel and think about this on my sister's anniversary many years to come. Nor have I wanted to have photos of her at home. It has been hurting too much. But one day she'll sit there and look down at me. Although I know she did anyway, with or without photos at home. See you! Ciao Catharina