Fasta men på mitt vis och bibelläsning. | Fast but in my own way and reading the Bible.

Hej, läser en del bloggar och ett inlägg hos Underbara Clara fastnade direkt och jag tänkte det måste jag också göra. Hon skrev ett inlägg om den fastetid som vi är i just nu, enligt kristendomen. Hmm, tänker du kanske - har Catharina spårat ur helt nu? Kanske, kanske inte… Jag är ju uppvuxen i ett kristet hem med kristna värderingar och gick med familjen i kyrkan när jag var ung. Jag och mina syskon gick i söndagsskolan, vilket jag tror de flesta barn gjorde på 60-talet. Jag sjöng senare i kyrkokören och tog pianolektioner i kyrkans församlingshem. Jag har dessutom tänkt att börja läsa bibeln, utifrån allmänbildning, men det har inte blivit av.

Dessutom har jag märkt nu i den lockdown som vi är i att jag äter mer sötsaker för att jag har långtråkigt. Vilket inte är bra i längden. Förut har jag mer ätit söt när jag varit stressad, vilket ju inte heller är bra, men nu har jag märkt att just långtråkigheten triggar mitt sötsaksbehov.

Hello, I read some blogs and a post by Wonderful Clara (in Swedish) that got stuck right away and I thought I have do the same. She wrote a post about the fast period we are in right now, according to Christianity. Hmm, you might be thinking - has Catharina derailed completely now? Maybe, maybe not… I grew up in a Christian home with Christian values and went with the family to church when I was young. My siblings and I went to Sunday school, which I think most children did in the 60's in Sweden. I later sang in the church choir and took piano lessons in the church's parish. I have also planned to start reading the Bible, based on general education, but it has not happened yet.

In addition, I have noticed in the lockdown that we are in since months now that I eat more sweets because I’am bored. Which is not good in the long run. Before, I ate more sweets when I was stressed, which is not good either, but now I have noticed that boredom triggers my need for sweets.

Så nu skall jag göra följande under denna fasteperiod som vara 40 dagar:

1. Inte äta några sötsaker alls, inklusive onyttigheter. Det är ingen riktigt sockerdetox utan mer av att bryta ett mönster och göra mig uppmärksam på mönster samt att positivt påverka min hälsa.

2. Läsa utvalda bibelstycken enligt Salemkyrkan i Borensbergs rekommendationer.

So now I will do the following during the fasting period which last 40 days:

1. Do not eat any sweets at all, including junk food. It is not a real sugar detox but breaking a pattern and make me aware of the pattern which will positively affecting my health.

2. Read selected Bible passages according to Salem Church in Borensberg's recommendations.

Jag har i min bokhylla, och har alltid haft med mig i mina flyttar, den bibel jag fick på min konfirmationsdag. Utgivningsår 1917. Så den läser jag i nu.

I have in my bookshelf, and have always had with me in my moves, the Bible I received on my confirmation day. Publication year 1917. So this is the one that I read now.

Och som jag har skrivit om tidigare hette jag då Katarina Johansson. Jag ändrade stavningen av mitt förnamn när jag blev myndig då det visades att min namn i kyrkoböckerna stavades Catharina. Enklast så och att jag tyckte att det var en finare stavning. Mjukare liksom. Sedan har jag gift mig två gånger, hehe.

And as I have written about before, my name was then Katarina Johansson. I changed the spelling of my first name when I came of age when it was shown that my name in the church books was spelled Catharina. Easier and I also thought it was a nicer spelling. Then I got married twice, hehe.

Oj, att läsa bibeln, speciellt en från 1917 är inte enkelt. Faktiskt hjärngympa, vilket även det är nyttigt! Jag behöver läsa om stycken flera gånger och fundera över meningen / betydelsen. Egentligen inte så mycket ur ett gudsperspektiv utan mer av sammanhang. Inser att jag minns delar från min barndom / ungdom. Vilket känns fint. Så fram till Palmsöndagen håller jag på. Markerat och klart i min almanacka. Jag tycker också om mina Ex Libris som jag köpte i Venedig våren 2019. Jag använder det i alla mina böcker nu. Fint reseminne.

Vi hörs! Ciao Catharina

Oops, reading the Bible, especially one from 1917, is not easy. Good brain exercise. I need to read the sections several times and consider the meaning of it. Not really so much from God’s perspective but more of context. Realize that I remember parts from my childhood / youth. Which feels good. So until Palm Sunday I'm on. Marked clearly in my agenda. I’m using my Ex Libris bookmark that I bought in Venice spring 2019. I use them in all my books now. Nice travel memory.

See you! Ciao Catharina

Långsam sorg. | Slow griefing.

My sister, me and my mother.

Hej, idag är det min pappas födelsedag. Han skulle ha fyllt 90 år idag. Hurra! Hurra! Hurra!

För mig går det lite långsamt. Tyckte att jag kommit över värsta tröttheten efter min strålningen men ack nej. Så inte helt Back in Business än. Känner mig lite värdelös av att vara så trött och att inte orka göra något men å andra sidan har jag inte så mycket att göra och kan ta det lungt och vila. Vilket min kropp behöver. Samt orolig för maken och hans operation och att inte kunna vara hos honom och att hjälpa och stötta. Men ändå… Hittade lite fina bilder som min storebror varit gullig att scanna och ladda ner från vår familj från 80-talet.

Jag har också tänkt mycket på min syster de senaste veckorna. Förra våren var tung då hon i februari gick av all behandling för sin bukspottkörtelcancer, fick blodförgiftning under påskhelgen och höll på att stryka med och därifrån gick allt brant utför. Jag var ju hemma för min Spinal Stenos ryggoperation så åkte ner och hälsade på henne och hennes fina familj så mycket jag kunde. Jag hann också hem till de sista dagarna hon hade i livet och hon dog på morgonen den 7 juni 2019. Tände ett ljus hemma i söndags, på hennes årsdag. Min allra käraste syster blev 59 år gammal.

Hello, it’s my dad’s birthday today! He was going to be 90 years old. Hurray! Hurray! Hurray!

Things are going a little slow here. Thought I got over the worst fatigue after my radiation but oh no. Feels a little useless from being so tired and unable to do anything but on the other hand I don't have much to do and can take it lounging and resting. Which my body needs. And also worried about my husband and his surgery and not being able to be with him and to help and support. Anyway ... Found some nice pictures that my big brother was cute to scan and download from our family from 80’s.

I've also been thinking a lot about my sister in recent weeks. Last spring was heavy when in February they decided to stop all treatment for her pancreatic cancer, received blood poisoning during the Easter weekend and was about to dye from that and from there the cancer had a fast phase. I was home for my Spinal Stenos back surgery so went down and greeted her and her fine family as much as I could. I also came home for her last days and she died on the morning of June 7, 2019. Lighted a candle at home last Sunday on the anniversary. My dearest sister was 59 years old.

My sister and me. 1986.

När jag tänkte på min allra käraste syster kom jag att tänka på pappa och mamma. Mamma fick alzheimer någon gång i början på 00-talet och dog 2014 och pappa dog 2006 av reumatism, efter att ha varit sjuk länge. Alla tre har haft långsamma, och smärtsamma sjukdomsförlopp, och döden har kommit som en befrielse för dem. Att som närstående känna en enorm saknad när de går bort men att döden kommer som en befrielse dem, för det fanns ingen annan utväg. Bara en befrielse för dem ur smärta och sorg. Och man kan inte önska något annat för det finns ingen annan utväg.

When I thought of my dearest sister, I also came to think of Dad and Mom. Mom got Alzheimer sometime in the early 00’s and died in 2014 and dad died in 2006 of rheumatism, after being ill for a long time. All three have had slow, painful illnesses, and death has come as a relief to them. To experience this slow long sickness with no prognosis for any treatment is hard. You know in a way that the death comes as a liberation to them, for there was no other way out. Just a relief for them out of pain and sorrow. And you can’t wish for something else, because there are nothing else to wish for.

My sister and me in Trieste, Italy. February 1983.

Min syster och hennes kamp mot bukspottkörtelcancer har jag skrivit om tidigare. Här kan ni se några av mina inlägg. Hon var en kämpe under de sju år som hon kämpade mot sjukdomen. Vi grät, skrattade, pratade och väntade varje kvartal på besked om allt var ok eller inte. Det var inte förrän sista veckan som hon sa “Nu orkar jag inte mer”.

My sister and her fight against pancreatic cancer I have written about before. Here you can see some of my posts. She was a fighter during the seven years she fought against the sickness. We cried, laughed, talked and waited every quarter to find out if everything was ok or not. It wasn't until last week that she said "Now I can’t cope no more".

My mother.

Min lilla mamma kämpade med sin alzheimer. Det tog flera år innan vi insåg att hon var sjuk då hon lyckades att dölja vad som höll på att hända. Små minnes lappar här och där för att komma ihåg vardagliga saker. Kläder och saker invirrade i varandra i ett skåp. Raseriutbrotten kom senare. Även paranoian då hon trodde att pappa var en inbrottstjuv. Vi tror att det började innan hon gick i pension och sedan gick det långsamt utför. Hon blev inlagd på ett demensboende efter att hon blivit inlad på psykakuten efter en kaotisk jul. Hon slutade med att känna igen sin man och oss sina barn, hon fortsatte att plocka med alla sina saker och vek ihop dem och la allt i en väska om och om igen till och med sina krukväxter som hon alltid älskat, hon började att tappa ord och tillslut klarade hon inte av att prata längre, klä sig, hon hade gossedjur som hon satt och klappade, hon klarade inte av att äta längre, inte att gå mm mm Hon försvann långsamt långsamt. Men egentligen försvann min mamma redan tidigt 00-tal då hon inte kände igen en och då hon inte kunde prata längre. Maken har aldrig träffat min mamma frisk. Ett tag satt hon och sjöng för sig själv, vi tog med henne på promenader i rullstol, vi bara satt tillsammans men efter det så försvann hon in i en total dimma. Min lilla mamma blev 83 år gammal men vara bara drygt 70 år när hon försvann in i sjukdomen.

My little mother fought the alzheimer. It took several years before we realized she was ill, she managed to hide what was happening. Small notes here and there, to remind herself on what to do. Clothes and things wrapped together in cupboards. The outbursts of rage came later. Even paranoia when she thought Dad was a burglar, living in her home. We think it started before she retired and then it was a slow process. She was admitted to a dementia residence after she was admitted to the psychiatric ward after a chaotic Christmas. She stopped recognizing her husband and us her children, she continued to pick with all her things and folded them together and put everything in a bag over and over again and even her houseplants which she always loved, she began to lose words and in the end she could not talk anymore, dress herself anymore, she had cuddly toy that she sat and clapped, she could not eat, walk or dress herself anymore etc. etc. She slowly, slowly disappeared. But really my mother disappeared in the early 00's when she did not recognize us and when she could no longer talk. My husband has never meet my mother healthy. For a while she sat singing to herself, we took her on walks in a wheelchair, we just sat together but after that she disappeared into a total fog, completely. My little mother was 83 years old, but being just over 70 when she disappeared into the disease.

My father.

Mina lilla pappa kämpade med sin värk och sin kropp. Till slut behövde han dialys och kroppen kollapsade. Även han försvann långsamt långsamt och med en värk som jag tror tillslut tog överhand. Pappa kunde jag fortsätta prata med på telefon ända fram till slutet och det var fint. Min lilla pappa blev 76 år gammal.

My dad struggled with his pain and his body. In the end, he needed dialysis and his body collapsed. He too slowly, slowly disappeared with a pain that I think eventually took over his life. We keept on talking to each other until the end and it was nice. My dad was 76 years old.

My parents in Norway. Their favourite Place in the World.

Sorgen blir annorlunda när sjukdomen äter upp en person långsamt. Man tappar hoppet, man får får tillbaka hoppet, man sörjer långsamt med personen. Man hinner prata om hur det känns, för båda parter, förutom då med mamma. Och när slutet kommer har man varit med hela tiden. Man har sett smärtan, sorgen och hopplösheten. Men har samtidigt fått glädjas åt det lilla, åt att ha fått lite mer tid. För mig har sorgen efteråt blivit mindre, vilket kanske låter konstigt. Men jag har känt att jag har sörjt under tiden som sjukdomsförloppet har pågått.

The grief becomes different when the disease eats up a person slowly. You lose hope, you get back hope, you mourn slowly with the person. You can talk about how it feels, for both parties, except with my mom. And when the end comes you have been there all the time. You have seen the pain, the grief and the hopelessness. But at the same time, have had to enjoy the little things, to have had more time. For me, the grief afterward has become less, which may sound strange. But I have felt that I have been mourning during the course of the illness.

My father at work.

Både när min pappa och syster dog var jag med till slutet. Jag tyckte att det var jobbigt att se hur livet försvann från de som man älskar. Att vänta. Och det man väntar på är döden. Timma efter timma. Dag och natt. Man går och lägger sig och undrar om döden kommer och hälsar på under natten. Du vaknar upp och undrar om det kommer att hända idag. För båda var det tydligt när livet var på väg in i slutskedet. Men jag tyckte att det var jobbigt, riktigt jobbigt. Inte alls fint som många säger när man pratar om detta ögonblicket och att personen somnar in. Det är en lång och utdragen process där kroppen stänger av bit för bit och där man också får uppleva den andra personens dödångest. Så jobbigt, riktigt jobbigt. Men samtidigt var jag/vi där och de visste/kände de. De behövde inte ta sitt sista andetag ensamma.

Så här kommer jag nog att känna på min systers årsdag många år framöver. Än har jag inte velat ha foton på henne hemma. Det har gjort för ont. Men en dag kommer hon att sitta där och titta ner på mig. Fast det vet jag att hon har gjort ändå, med eller utan foton hemma. Vi ses! Ciao Catharina

I was with both my father and sister when they died. It was hard to see how life disappeared from those you love. The waiting. And what one is waiting for is the death. Hour after hour. Day and night. You go to bed and wonder if death comes and greets you. You Wake up and you wonder, is it going to happen today? For both, it was clear when death was on its way, the final stage. But it was hard, really hard. Not at all nice as many say when you talk about this moment and that person falls asleep. It is a long and drawn out process where the body shuts off bit by bit and where you also experience the other person's death anxiety. So hard, really hard. But at the same time I / we were there and they knew / felt it. They didn't have to take their last breath alone.

I will probably continue to feel and think about this on my sister's anniversary many years to come. Nor have I wanted to have photos of her at home. It has been hurting too much. But one day she'll sit there and look down at me. Although I know she did anyway, with or without photos at home. See you! Ciao Catharina

Behövde en paus. | Needed a break.

Hej, behövde en paus några dagar för att fundera lite men nu är jag tillbaka igen. Bilden är från dagens skidåkning i Reiteralm, Salzburgerland på 1.860 m.ö.h., nåväl från vår kaffepaus och det kan väl inte blir mer österrike än så här? Vi hörs! Ciao Catharina

Hello, needed a break for a couple of days, but now I'm back. The photo above is from todays skiing at Reiteralm, Salzburgerland, well it is from our coffee break. And it was as wonderful as it looks. Up on 1.860 meter. See you! Ciao Catharina

2017. Året då våra pappor dör. | 2017. The year when our fathers are dying.

2017 är ett konstigt år. Aldrig har jag hört om så många pappor som har avlidit i år, (och året är inte slut än). Många av våra vänners pappor har dött just iår. Och de har bott över hela Europa, olika åldrar och allt från 70 år till 90 år och både helt utan sjukdom och med längre tids sjukdom. Senast imorse dog en av våra vänners pappa i Porec, Kroatien. Så idag har vi haft ljus tända och lyssnat på Bach (som både maken och en av döttrarna tycker låter som begravningsmusik, men som jag tycker är såå vacker, så har passat fint idag), och tänkt på alla pappor och naturligtvis mammor som inte finns hos oss längre. Som en extra allahelgonadag. Catharina

2017 is a strange year. I have never during one year (and it is not finished yet) heard about so many fathers dying. And they have lived all over Europe, different ages and everything from 70 years to 90 years, some without any previous diseases, and some with long lasted diseases. And this morning one of our friends father died in Porec, Croatia. So today we have had lighted candles and listened to Bach (that both husband and one daughter thing sounds like funeral music, but I think it is really beautiful, but well suited for today), and we have been thinking about all fathers, and of course mothers, that are not longer with us. As an extra All Saints Day.  Catharina

Är ålder bara en siffra. | Are age only a number.

Hej, men oj var har min ork tagit vägen denna veckan? Känner mig som en urvriden disktrasa! Och kan ju inte skylla på varken stress, för mycket jobb eller massa problem, hehe. Men det är väl bara att acceptera och köra i lite lugnare tills orken är tillbaka. 

Och nu är min miniserie tillbaka om ålder, och som jag hintade om i ett tidigare inlägg i veckan så är svaret denna gången NEJ!

För med åldern börjar Newtons tyngdlagsprincip göra sig påmind, liksom hormoniella förändringar samt självaste tiden - och det går inte att stoppa! Ju äldre vi blir blir huden rynkig och börjar hänga, särskilt under hakan men även lite överallt, japp trist men sant. 

Men även överdriven solning, felaktig kost, för lite / ingen motion, rökning, stress samt miljömässiga faktorer påverkar hudens tillstånd åt det negativa hållet. 

Hello, oh dear where are my energy? I'm totally without energy this week, strange! And I can't blame stress, too much work or a lot of problems, oh no!! But just to accept and do things a bit slower than usual until the energy is back. 

And now back to my mini series about age, and as I hinted about in an earlier posting, the answer this time is NO!

Because with age starts the body to get affected about gravity, as well with hormonal changes and time itself - and it can't be stopped! And the older we get the skin wrinkles and starts to sag, specially under the chin but unfortunalty not only there, everywhere... 

But also factors like sun tanning, wrong food, to little or no exercise, smoking, stress and other environmental factors affects the skin towards a negative direction. 

Men även fast åldern tar ut sin rätt, och rynkorna kommer, så kan man ändå påverka åldrandet genom att sola mindre, äta nyttigare, sluta röka samt börja träna. Och vet ni, man kan föryngra sin hud med upp till 10 år, genom fysisk motion minst 30 minuter två gånger i veckan enligt en ny studie. Läs mer om det i mitt inlägg på min blogg på Sporthälsa. 

But even thought the age takes out it rights, the wrinkles will come, but you can do something to prevent it to further age with less exposing to the sun, eating healthier, stop smoking and start exercising! And do you know that you can rejuvenate the skin with up to 10 years with physical exercise twice a week for 30 minutes, yes it is true! A study has been done that show that result and you can read about it (all in Swedish) in my posting in my blog at Sporthälsa.

Så även om svaret är nej och ålder inte bara är siffra är det absolut viktigaste att vi faktiskt gör det bästa av det vi har, oavsett ålder! Och är vi missnöjda med livet och var vi är, är en förändring, oavsett hur svår den än kan vara, något som vi borde vara skyldig oss själva! Att var missnöjd, avundsjuk och missunnsam är väl det mest oklädsamma som finns, än en gång oavsett ålder? Och vi borde faktiskt njuta mer ju äldre vi blir, för vi blir klokare (visst?), omger oss av riktiga vänner (eller hur?), jämför oss mindre med andra (oopps?) och vet vad vi vill (jamen självklart eller?). Och gör vi inte det, är det väl dags att börja göra det! Eller hur tänker ni? Vi ses! Catharina

But even thought the answer is no and age is not just a number, the most important thing is that we still do the best of what we have, no matter how old we are! And are we unhappy where we are today we need to face the fact that maybe it is time for a change, no matter how difficult it can be, but we owe it to ourself! And to be miserable, jealous and grudging are the so unflattering, once again, no matter age! And we should enjoy life more the older we get because we are more wise (right?), have only good friends (yeah!), compare us less with others (hmm?) and we know what we want (of course, or?). And if we are not there maybe it is time for a change? Or what do you think? See you later! Ciao Catharina

All images are from Pinterest.