Nu förberedd på strålning. | Now prepared for radiation.

Hej, fredag och sitter här och bockar av listan med olika surdegar. Skönt att äntligen få det gjort. Dock en riktigt surdegslista där inte mycket är positivt, bara få det gjort såsom att hem- eller reseförsäkring inte täcker stöld av min dator inkl svindyr enkelresa, pensionssparande som gått ner 15% så här långt samt svara på frågor angående 2018 år deklaration för min mans i Österrike, ansöka om att få tillbaka pengar på privata läkarbesök för maken, också i Österrike mm mm Men det går framåt så trots surdegar ändå skönt att få det gjort. Ett nytt årslägsta i livet! Därefter tänkte jag muntra upp mig med att gå ut på en pw, göra en strechyoga, laga morotssoppa samt göra en rödbetshummus samt dricka en GT ikväll.

Var i helgen på förberedande besök för min kommande strålbehandling som sista steg i min bröstcancerbehandling. Känns lite surrealistiskt då man hör och ser om allt kaos på Stockholms sjukvård men dit jag går är det tomt och öde. Man har ju minskat ner på alla icke-nödvändiga besök, och inga medföljande får komma in längre. Fick en tid på lördag em för en skiktröntgen. Fick ett samtal på fredagen om att jag skulle stanna hemma om jag var hostig, febrig eller snorig men det var jag som tur var inte. Fick sedan ta tempen när jag kom till sjukhuset. Om jag hade haft 38 grader och över så skulle jag blev hemskickad. Och det hade jag som tur var inte.

Hello, Friday and I’m sittting here and ticking off my listof to-do’s. Finally I get it done. However, a really sourdough list where not much is positive, such as my home- and/or travel insurance does not cover the theft of my computer including a super expesive flight ticket due to that, pension savings that so far is down 15% and answering questions regarding the 2018 year declaration for my husband in Austria, apply to get money back for private physican visits for the husband, also in Austria etc. etc. But it is going forward so despite the “pain” it’s still nice to get it done. A new year's lowest in life! So will get in a better mode with going out on a pw, doing some youga, cooking carrot soup and making a beetroot hummus and drinking a GT tonight.

Last weekend I Went for my preparation for my upcoming radiation treatment, for the last phase in my breast cancer treatment. Feels a little surreal when you hear and see about all the chaos in Stockholm's medical care but where I’m going it is empty and deserted. But all unnecessary visits has been banned, so not strange. Got a time on last Saturday for a tomography. Got a call on Friday that I need to stay at home if I was coughing, had fever or snotty. They took the temp when I got to the hospital. If I had had 38 degrees and above, I would have been sent home. Good with security measures in these Covid-19 time.

Jag ensam i väntrummet. Detta besök var till för att jag skall få en individuell anpassad behandling och som görs med hjälp av bilderna från en skiktröntgen. Fick också en liten tatuering mitt på bröstbenet för att de skall kunna lägga mig i rätt läge vid varje behandling, men det är visst borta?? Så än en gång har jag gjort en datortomografi. Börjar få svårt att ha koll på alla. Men de hjälper mig så… Supermodern utrustning. Och denna låter inget som en magnetröntgenkamera, lite skönt.

Så hur känns det? Ja, lite nervöst är det då allt görs för första gången. Och man vet inte riktigt vad som skall hända. Inget gör ont, egentligen, men man känner sig ändå lite utlämnad. Men man får bra information både innan och efter behandlingar/undersökningar. Personalen är sååååå trevlig och förklarar varje moment under behandlingens gång, så egentligen behöver jag ju inte vara nervös. Men är det ändå, fast bara lite lite.

Och har dessutom valt att vara med i en forskningsstudie, en longitudinell studie, angående bröstcancer. De har tagit lite mer prover än vanligt och jag har fått svara på ett par frågeformulär så här lång. Bra att kunna hjälpa till att man få veta ännu mer, och hjälpa andra framöver, kring den vanligaste cancersjukdomen.

Ha en riktigt skön fredag, även fast det går upp och ner åtminstonde för mig. Vi ses! Ciao Catharina

I'm alone in the waiting room. This visit was done to maken an individually tailored treatment for me and that is done with the images from the X-rays. Also received a small tatoo in the middle of the sternum so that they can put me in the right position during each treatment, but it is gone?? Once again I've done a tomography. Super modern equipment. And this machine doesn’t sound like a MRI-scan.

So how does it feel? Good, but it's a bit nervous when everything is done for the first time. And you don't really know what's going to happen. Nothing hurts, really, but you still feel a little left out. But you receive good information both before as well as during the treatment / examinations. The staff is sooooo nice and explains every step during the treatment, so I really do not need to be nervous. But still, I’m just a little bit.

And have also chosen to be part of a research study, a longitudinal. They have taken a little more samples than normal and I have had to answer a couple of questionnaires so far. Good to be able to help get even more information about the most common cancer disease, and helping others in the future.

Have a really nice Friday, even if it goes up and down at least for me. See you! Ciao Catharina

Detta gör mig glad... | This makes me happy...

Hej, tänkte ändra om min Good News & Bad News spaning, som du för övrigt inte har sett på ett tag. Kanske kommer den tillbaka, kanske inte. Tänkte nu istället fokusera på Detta gör mig glad... Får se med vilken regelbundenhet som jag gör det men tänker en gång i veckan. Nu kör vi.

Hello, will change my Good News and Bad News posting, and you haven’t seen any for a while. Maybe it will be back, maybe not. Thought to change it to This makes me happy… Not sure on the regularity but probably once a week. Here we go.

Hitta kort på mina döttrar när de var små. | To find pictures of my daughters when they were small.

Att minnas tiden när de var små. De blöta pussarna. Hur de tjattrade oavbrutet. Det värmer i hjärtat. | To remember past times with my two sweety pies when they were small. The wet kisses. How they talked non-stop. It warms my heart.

FBI-agenten Doug Matthew i dokumentären i McMillions och själva dokumentären. | The FBI-agent in the documentary McMillions, and the documentary itself.

När han berättar vad han gjorde så bara man (=jag) sitter och skrattar. Som första kundmötet med McDonalds så behövde han ha på sig en kostym och hade bara en guldkostym hemma och den tog han på sig. Inga Men in black här inte. Helgalet. | Whenever he is talking he is so funny. Like in the first meeting with McDonals and he needed to a suit, he only have a golden (?) one at home and he wore that to the meeting. No Men in Black, hehe

Blå himmel. | Blue sky.

Inga ord behövs, eller hur? | No words needed, right?

Liten förstorningsspegel och pincett. | A small enlarging mirror and a tweezers.

haha säkert tecken på att man börjar bli gammal, eller äldre. Måste börja plocka hårstråna på hakan. Då är det bra med en liten förstoringsspegel som man kan ta med överallt. Utan en sådan ser man dem ju aldrig. Hårstråna alltså. | haha a certain sign on getting old, or older. You need to pluck the small hairs on your chin and a small enlarging mirror you can bring where ever you go. Otherwise you will never see them. The hairs.

Utegym. | Outdoor gym.

Gratis! Perfekt nu när det börjar bli varmare. Bra med handskar eller handsprit. | Free! Perfect now when it’s getting warmer. Don’t forget gloves or hand disinfection.

Att hålla avstånd - tänk en alligator. | Social distancing - keep an aligator distance.

Helt plötsigt blev det väldigt enkelt, tycker jag, att veta hur långt 2 meter är. Eller hur? | All of a sudden it’s very easy to measure the 2 meters, right?

Det var allt för denna gången! Vad tyckte ni? Ciao Catharina

This was all for this time! What do you think? Ciao Catharina

Boktips april | Book Reviews April.

Hej, ännu en dag med lite sol, dock fortfarande kallt och blåsigt. En helg som hade lite planer men då jag känt mig lite krasslig ställde jag in allt. Håller tummarna för att det bara är något skräp. Vilar och dricker te och c-vitamin.

Detta boktips blir på böcker som jag har lyssnat på. Det passar mig jättebra nu när jag är ute och går mycket själv och fyller då tiden med att lyssna. Just när jag är ute och går kommer jag ännu närmare böckerna. Det har något med att syn- och luktsinnet får fin natur runt om i Stockholm och som kombineras ihop till ännu mer njutbart med fina böcker att lyssna till. Har också ljudböckerna som sällskap här hemma nu när jag ensam mest hela tiden, och känner mig mindre ensam. Fint sällskap, även fast det är deckare. Det är annorlunda att lyssna på böcker än att läsa. Ett annat sätt att ta in en bok. Man behöver koncentrera sig på ett annat sätt för att inte missa passager och nyanser. Gör man det så är det lite poänglöst. Men då är det bara att spola tillbaka och lyssna igen. En normal bok ligger någonstans på 10-12 timmar men ibland är de upp till 18-20 timmar. Så en följeslagare på vägen.

Hello, a long time ago for a book review but I now I have planned one each following month. I do read a lot as well as listen to audio books. However, this time it’s only Swedish books, sorry! So just a short hello from me today. Catharina

Se på oss nu - Geir Gulliksen +++++

Geir Gulliksen är mest känd för sin roman Berättelser ur ett äktenskap. Se på oss nu är en av hans senaste romaner och handlar också om ett uppbrott men nu är det mannen som lämnar äktenskapet, inte kvinnan. Berättelsen handlar om den 50-åriga Hans, lyckligt gift med Ingunn. Han har inga planer på att söka sig en annan tillvaro. Så drabbas han ofrivilligt av förälskelsen i den mycket yngre Harriet, mamma till en tvåmånaders bebis. Driften tar över. Livet faller sönder.

På ytan är det ingen originell historia – en äldre man, en yngre kvinna, lögner och otrohet, passion och misär, allt enligt ett välkänt och banalt mönster. Men på något märkligt sätt berörde den mig, på djupet. Jag har svårt att förklara varför.

Geir är dessutom ytterligare en av de nordiska författare, i min generation, som jag har börjat att läsa mer av på senare tid. Malin Lindroth, en annan, se nedan. Intressant och tankeväckande att läsa författare som är i sin egen ålder. Inga debutanter, utan med erfarenhet. Mindre nervöst men kanske mer krasst och ibland ledsamt. Att vara i och läsa om medelåldern, ibland skrämmande igenkännande, ibland inte. Men det handlar inte bara om medelåldern, det hade ju varit tråkigt.

Klubben - Matilda Gustavsson +++++

En vecka efter att den amerikanske filmproducenten Harvey Weinsteins övergrepp på en rad Hollywoodstjärnor avslöjades skrev reportern Matilda Gustavsson i sin mobil: ”Jean-Claude”. Kulturvärlden hade viskat om kulturprofilen i decennier. När hon inledde sin undersökning fick hon så småningom kontakt med flera kvinnor som sade sig ha varit utsatta för sexuella övergrepp och till och med våldtäkter. Det blev en artikel i en av Sveriges största dagstidningar som ledde till åtal mot den så kallade kulturprofilen och fick Svenska Akademien att imploderade.

Hela Sverige, och jag, såg på skådespelet om Svenska Akademien i totalt fall. Förundrades av vad som egentligen hände. Så småningom börjar allt rullas upp. Skrämmande och intressant hur allt spelades upp för oss och världen. Och hur vissa ledamöter var modiga och sa stopp och vissa undrade man vilket århundrade de kom ifrån. Hur de försvarade allt som hänt under årtionden. Och i efterhand även raljerade över händelserna. Och detta av Sveriges kulturelit.

Det var därför riktigt intressant att läsa denna boken. Vad hände? Hur länge kunde det pågå? Det är en skrämmande redogörelse om hur makt och övergrepp har gått hand i hand. Och att det har fått fortgå utan att någon har reagerat / agerat, under så många år.

Samtidigt som jag läste boken såg jag dokumentären om Harvey Weinstein och det är skrämmande lika hur många kvinnor har blivit utnyttjade, skrämda och tystade. Ett stort maskineri bakom dessa män jobbade hårt med detta.

De polygotta älskarna - Lina Wolff +++++

Ännu en Augustvinnare, denna gången i Skönlitteraturklassen 2016. De polyglotta älskarna är en tredelad roman och börjar hos Ellinor. Hennes första pojkvän Johnny, som lär henne slåss, till alkoholiserade Klaus, som lovar henne ett tryggt liv med en årslön på banken, vidare ut i dejtingsajternas marknadsmässiga jaktmarker. Hon hamnar hemma hos en lynnig och våldsbenägen litteraturkritiker. I hans ägo finns ett manuskript av en författare han dyrkar, och detta manus, denna bok i boken, ska binder samman Ellinor med romanens nästkommande berättare: Max Lamas som söker, och får en skymt av, den perfekta kvinnan. Och slutligen Lucrezia, dotterdottern till en italiensk markisinna.

Boken har ett tempo, en takt som drar läsaren med sig. Träffsäkert och med en svärta. Ett rappt språk som drar läsaren in i romanen och man kan inte sluta läsa. En samtida roman, vilket är lite av min nya passion.

Ålevangeliet - Patrik Svensson ++++

Ålevangeliet har varit en riktig snackis. Boken vann Augustpriset 2019 i kategorin Facklitterära klassen.

Ålevangeliet handlar om ålens liv men blir också ett sätt att prata om döden. 56 år gammal drabbas hans ålälskande far av en aggressiv cancer och fyra år sedan dör han.

Med sin gåtfulla livscykel och könstillhörighet utgjorde ålen ett mysterium under tusentals år. Aristoteles trodde att den föddes ur lera, ur intet, som en bild av universums födelse. En ung Sigmund Freud dissekerade hundratals ålar i Trieste på jakt efter dess testiklar, ett scenario som nästan liknar en parodi på freudiansk drömtydning. Han fann aldrig vad han sökte.

Boken är mycket välskriven och det är fascinerande hur intressant det är att läsa om ålen och dess mystiska gestalt. Boken tar oss också med på intressanta forskningsexpeditioner och djupdykeri litteratur om ålen. Fascinerat trollbindande. Och ytterst läsvärd.

Nuckan - Malin Lindroth ++++

Nuckan, finns hon? Ja, hon fanns när jag växte upp. Minns dem som den medelålderskvinnan som var ogift och barnlös. Gammalmodig i sättet, inte alltid bitter, men sträng. Lite udda och formlös i konturerna. Men finns hon idag?

Nuckan handlar om och är skriven av Malin Lindroth. Hon är 52 år, barnlös och har levt ensam i nästan trettio år. När hon presenterar sig som ofrivilligt ensam blir reaktionerna starka och hon frågar sig vilka historier om livet utanför tvåsamhetsnormen som är möjliga att berätta. Därför bestämde hon sig för att skriva om en livserfarenhet som efterfrågas lika lite idag som i det förflutna.

Författaren vill väcka liv i ordet nucka igen och ta tillbaka det fula namnet. Ifrågasätta normer om ensamhet och kärlek. Att bli bortvald, att välja bort men ändå sakna kärlek, barn och den vardagliga otvungna gemenskapen när man kommer hem från jobbet och någon är där hemma eller snart kommer hem. Man lagar middag, pratar om hur dagen har varit eller kanske planerar något kul. Eller till och med grälar, tillsammans med någon.

Författaren skriver om smärtan att bli bortval men också smärtan av att välja bort, när det skaver, trots att det innebär ensamhet. Men längtan finns där hela tiden. Och smärtan. Och osäker på om just ordet nucka är ett ord att väcka till liv.

Så hoppas att dessa böckerna kan inspirera dig till att läsa! Jag har som du ser givit dem höga betyg, 5 respektive 4 stjärnor. Jag fortsätter att läsa och har nu planerat att ni får en gång med bokförslag varje månad, med massa massa böcker. Har ni några förslag så är det bara att hojta till! Här ligger några av kommande böcker.

Har också börjat att se på tv-programmet Babel i SVT2. Fina författarsamtal med Jessica Gedin om både nya och gamla böcker. Rekommenderar varmt! Vi hörs av! Ciao Catharina

Inspiration. | Inspiration.

Hej, sitter och dricker en öl. Själv här i soffan. Ibland så. Idag har jag inte gjort några 10.000 steg men kände att jag behövde vara hemma idag och vila, hehe. Har pratat med massa kompisar samt varit med på ett webinar om att vara klimatsmart. Intressant. Så känner mig inte ensam, tvärtom. Fick precis reda på att personer med pågående cancer numera ingår i riskgruppen. Hmm gäller det mig? Får kolla imorgon när jag skall på besök inför strålbehandlingen.

Förutom puffärm, och då talar vi om stora puffärmar, som kommer stort i vår och sommar, så finns det en tydlig trend med en kombination av 70-90-tals inspirerat mode. Precis det som var modernt när jag var ung. Och visst blir man sugen på en lång jeanskjol? Igen.

Hello, sitting here in the sofa drinking one beer. On my own. Today I have not done 10.000 steps but felt that I needed to be at home today and rest, hehe. Have been talking to a lot of friends today. As well as attended a webinar about environmental thinking and acting. Very interesting. So haven’t felt alone. Also heard that people with on-going cancer is one of the “new” risk groups. Hmmm, is this me? Need to check tomorrow when I have an appointment at the hospital.

Except for very large puffy sleeves that are very popular, it seems like a mix of 70’s, 80’s and 90’s fashion is back. I.e. when I was young. And yes, I can certainly wear a long jeans skirt, again!!

Eller Bermudashorts? Nu uppdressad kostym.

Or the Bermuda Short? Now dressed up.

Och i Coronatider så kan man se riktigt trendig ut i ett grått träningsoverallset.

And in the Corona times it’s nice to be able to look trendy in a grey tracksuit.

Är man vältränad kan man dra på sig Victoria Beckhams träningslinne och shorts.

If you are fit, why not a fitness set from Victoria Beckham?

Mysig pyjamas är aldrig helt fel.

Cosy pj. Always right.

Hmm dessa ser lika handstickade ut som dem jag stickade själv tidigt 80-tal. Tveksam till om jag skulle köpa eller sticka motsvarande plagg igen. Då stickade jag för jag inte hade pengar att köpa motsvarande plagg. Man måste vara väldigt trendig för att inte se helt ute ur. Så nej, inget för mig, inte igen. Men förutom dessa stickade plagg, var det något som inspirerade dig? Vi hörs! Ciao Catharina

Hmm, these looks very similar to what I made in the early 80’. Very doubtful if I would buy or even make new ones, again. They didn’t look very good the first time around. Then I made them myself because I didn’t have any money to buy clothes, back then. You need to be really trendy to pull this off. I choose not to. What do you think? Anything that is inspiring? See you later! Ciao Catharina

All pics from various websites.

Krig? Näh... | War? No...

…men kanske ändå inte så olikt på flera sätt. Min man var ju med när forna Jugoslavien bröt samman i början på 90-talet. Han var 28 år när kriget bröt ut 1991 och det varade till 1995. När jag träffade min man i början på 00-talet, drygt 6 år efter att kriget tagit slut var kriget mycket närvarande i hans liv, hans familjs liv och i deras vänners liv. När vi reste till hans föräldrar i det som blev Bosnien så var mycket sönderbombat, fattigt och så ledsamt. Jag grät när jag åkte hem de första gångerna för det var så hemskt. All historier, alla trasiga människor, all dokumentärfilmer på tv som de tittade på om och om igen. Och förlusten av sitt land. Det fanns ju inte mer. Men samtidigt så passade de på att fira allt de kunde. De skrattade och umgicks. Njöt av livet, det nya livet, det annorlunda livet. Fattigt men massa kärlek.

Samtidigt hade jag under samma period gift mig, fått två barn, köpt hus och levde ett mysigt familjeliv. Vi var i Italien på semester och såg ljuset på himlen från öst, mao bombningar från forna Jugoslavien. Maken blev skadad, han höll på att dö, men fick hjälp i sista stund och hade därefter år av rehabilitering framför sig och fortfarande var han skadad i själen när vi träffades. Men han klarade det. Vi klarade oss. Hans familj klarade det. Flera vänner klarade det inte, utan de dog när de var unga. Eller blev skadade för livet.

Jag märker att maken hanterar krisen på ett annat sätt än vad jag gör. Han är van vid att inte veta när det tar slut. Han är van vid osäkerheten. Han är van att “tvingas” vara hemma, men nu inte i ett sönderbombat hus utan vatten och el i sommarens hetta och vinterns kyla, år ut och år in. Så han tycker att han har det ganska bra nu, trots allt. Han är van vid att familjen har förlorat allt de äger. Och då menar jag allt. Men de klarade det. Trots mycket sorg.

Och han sa igår till mig: I de svåra tiderna ser man vem som är stark! Tänk vad klok han är och det gav mig styrka. Styrka att orka fortsätta. Styrka att bara vara. Vi ses! Ciao Catharina

...not really. But in some ways, yes. My husband was there when former Yugoslavia collapsed in the early 1990s. He was 28 when he, his family and his friends the war broke out in 1991 and it lasted until 1995. When I met my husband in the early 00s, just over 6 years after the war ended, the war was very present in his life, the lives of his family and the lives of their friends. When we traveled to his parents in what became Bosnia, it was very much bombed, poor and so sad. I cried when I went home the first few times because it was so awful. All the stories, all the broken people, all the documentaries on TV that they watched over and over. And over the lost country that was broken and ceased to exist. But at the same time they celebrated Everything. They laughed and spend time together. Found reasons for it. Enjoyed life, the new life, a different life.

At the same time, during the same period, I had married, had two children, bought a house and lived a cozy family life. We were in Italy on vacation and saw the lights in the sky from the east, i.e. bombings from former Yugoslavia. My husband was injured, he was dying, but got help at the last moment and then had years of rehabilitation ahead of him. He was still injured in the soul when we met. But he managed it. We managed. His family managed it. Many friends did not make it, they died when they were young. Or was injured for life. Poor but happy.

I find that my husband handles the crisis in a different way then me. But I think he his experience from a war makes you look at life in a different way. He take less things for granted. He is used to not knowing when it will end. He is used to the uncertainty of the future. He is used to being "forced" to stay at home, but not in a bombed-out house without water and electricity in the heat of summer and the cold of winter, year after year. So he thinks he's pretty good now, after all. He is used to the family having lost everything they own. And I mean everything. And they managed, after all. It took time. But they managed.

And he toldto me yesterday: In difficult times you see who is strong! So true! And this gave me strength. Strength to keep going. Strength to just be. See you! Ciao Catharina