Börja springa och en spellista. | Start running and a playlist.

Hej, detta inlägg började jag på i lördags em men vi fick då info om att vi kunde vara smittade av Covid så vi beslöt oss för att dela en flaska vin och bara sitta och prata. Mer om vår status i veckan som kommer. Nu tillbaka till det som skulle bli lördagens inlägg.

Mörkret börjar sänka sig över byn. En mysig tid på dagen tycker jag. Jag och maken har alltid (nästan i alla fall) lugna kvällar. Bara vi två med en god middag med tända ljus, ibland med en brasa, och därefter tv. Låter det tråkigt? Det är det faktiskt inte. Vi har ju aktiva dagar så lugna kvällar trivs vi båda med.

Nu är jag igång med att springa, igen. Jag har alltid tyckt om att springa så otroligt glad att jag kan göra det igen, efter min Central Spinal Stenos, och problem kring detta sedan åtta år tillbaka. Jag har börjat springa i flera omgångar i mitt liv och lika fascinerad varje gång över hur tungt det är att börja springa. Benen känns som stockar. Andhämtningen är så tung. Och tillsammans är det tungt att börja. Visst är det olika för olika personer men jag tycker att det tar tid att komma igång med löpningen och känna att det är kul och att man liksom flyger fram. Men det kommer! Jag vet att det kommer! Och att dagsformen har betydelse.

Hello, this posting was meant to be published on Saturday afternoon but we then got the information that we have been close to a person that has Covid. So we decided to share a bottle of wine and talked. More about all this later in the week. Now back to the fun posting about running.

It‘s starting to get darker and darker in the afternoon, but I like it!! Husband and I are most evenings at home. The two of us with a nice dinner and candles, sometimes an open fire, then we watch TV. Sounds dull? No, not for us. We do what we want to do in the day so we like quiet evenings, both of us.

I have now started running, again. I have always like running to happy to be back after my issues with Central Spinal Stenos, and all issues the last 8 years. I have started to run three or four times in my life and always fascinated about the fact how hard it is to start. Not to start itself, but how the legs feel like timber and the breath is non exciting. At it takes time, at least for me, to find that happiness that I know I will feel whilst running. At the moment I‘m more happy when it‘s over. Not to mention your daily form.

Hur börjar man då?

Egentligen inga konstigheter. Börja långsamt. Ta korta distanser till att börja med, max 30 minuter. Gå och spring om vartannat. Gå mer och spring kortare sträckor. Öka den tid som du springer. Ha riktiga skor för att undvika skador. Försök att springa minst ett par gånger i veckan men överdriv inte, både vad gäller distans OCH antal gånger per vecka. Värm upp och stretcha efteråt. Lättare med en träningskompis? Bjud in och planera när och hur ofta ni skall ses. Njut!! Tja, det gör man mer efteråt än under tiden, åtminstone i början.

How to start?

Not so complicated. Start slow. Make short distances to start with, max 30 minutes. Walk and run. In the beginning more walking than running. Then the other way around, i.e. more running than walking. Use proper shoes to avoid injuries. Try to run a couple of times a week but don‘t overdo it. Warm up and do some stretching exercises. Easier with a running buddy? Invite one and start planning your weekly runs. Enjoy!! Well, in the beginning more afterwards than during the run, but it will change.

Utomhus eller löpband?

Jag har gjort olika “starter” genom åren. Alla andra gånger utomhus men denna gången har det blivit löpband. Absolut tråkigare sättet att börja springa men fördelen är att man konstanthåller sin fart och kan lätt se vilken utveckling man har. Jag har ju sedan i somras också varit på gymmet regelbundet och då “kollat” att jag kan springa, mao sprungit kortare sträckor och sedan väntat ett par dagar för att se om smärta kommer, eller inte. Jag har tagit det mycket långsamt denna gång vilket jag tror har varit klokt. En annan fördel med löpband är också att man kan få sin löpträning oavsett väder, speciellt om det är mörkt, halt och regnigt ute. Så absolut ett bra komplement. Men som huvudregel för mig gäller löpning utomhus!! För mig har alltid mer än halva nöjet med att springa är att just komma ut, och ut i naturen.

Outdoor or Treadmill?

I have made several “starts” over the year. All other times outdoor but this time on the treadmill. It‘s boring but efficient. It forces you to keep the speed and you can see how far you are running. And being on the gym it has been easy for me. Also to check if it‘s ok without pain. Another positive thing with the treadmill is that you can always run no matter the weather; cold, rainy, slippery. So good alternative for those days. Half of the joy for me is to be outdoor. So running outdoor is my number one choice.

Sommar eller vinter?

Jag har alltid älskat att springa ute året runt. Sommar som vinter, höst som vår. I skogen allra bäst och mest, men tidigare också i nya städer på morgonen innan alla möten sätter igång. Ett fint sätt att se en ny eller nygammal stad. De olika årstiderna har olika charm men också olika förutsättningar. Sommaren med hetta, hösten med hala löv och regn och vintern kyla och snö. Man behöver bättre kläder för vinter och regn än för sommaren. Men pröva… Det skall jag göra i år. Så glad för det!! Minns massa löpturer genom åren som jag skall dela med mig av men för vinterturer minns jag särskilt en gång när jag och tjejerna bodde på Gärdet i Stockholm. Det var snöstorm ute och jag sprang runt Djurgården, i snöfall med snödrivor, stora snödrivor och helt ensam. Inte ens hundägarna var ute. Helt fantastiskt!!

Summer or winter?

I have always loved running year around. In forest, but also in new cities. In the morning before all the meetings starts, in my previous life. A nice way to meet and greet a new or old city. Different seasons has its own charm or issues. Summer with the heat, autumn with slippery leaf and rain or snow. Different equipment. I will. So happy for that!! Do remember a lot of runs over the years that I will share. A winter run in full snow at Djurgarden in Stockholm. So much snow, snowdrifts and totally alone. Even the dog owner stayed at home. It was fantastic!!

Stora bröst?

Jo, men visst har storleken på brösten betydelse! Jag har större bröst och har köpt speciella träningsbh just för löpning. Jag lovar, det gör skillnad. Stor skillnad. Springer aldrig med mina andra träningsbh:ar. Så obekvämt.

Big boogies?

Yes, sizes matters! I do have large, not that large, but large enough but do have special bh for running. And it so much better. It‘s worth the investment. It‘s so uncomfortable to use an ordinary one.

Ensam eller i sällskap?

Jag springer ensam. Jag har nog aldrig sprungit tillsammans med någon. Det blir min fart, min sträcka, min tid. Som sällskap och motivator har jag oftast musik i lurarna. Jag är försiktigt mörka kvällar och springer sällan då. Men om jag skulle göra det så är jag försiktigt och har inte musik i lurarna och har en nyckel i handen (för att kunna attackera, hehe)… Men när det är ljust ja då blir det musik som hjälper mig att hålla tempot och motivationen uppe. Och det har stor betydelse för att orka med men det måste vara rätt låtar och rätt tempo (har för mig att jag läst en forskningsstudie om det). För min omstart har jag skapat en spellista på Spotify med både nya och gamla godingar med rätt tempo. Kolla gärna in den!!

Alone or with a friend?

I‘m running alone. Always. My speed, my round and when I want. As company or motivator I have music. I never run in the dark. But it I do, then I have no music in my ear and a key in my hand (to be prepare to attack, hehe)… But normally I have music as my company. Helps me to keep the tempo and motivation up. And it is important (I think I read a research study about it) to have the right songs and right tempo. Did a new one on Spotify with new and old songs in the right tempo. Check it out!

We and our partners use cookies to personalize your experience, to show you ads based on your interests, and for measurement and analytics purposes. By using our website and our services, you agree to our use of cookies as described in our Cookie Policy.

Så, blev du inspirerad av att börja springa? Det hoppas jag! Om inte, promenera. Lika bra, om inte bättre. Vi hörs av imorgon! Ciao Catharina

Got inspired? I hope so. If not, keep on walking. As good as running, if not better. See you tomorrow. Ciao Catharina

PT timman som förstörde mitt år. | The PT hour that ruined my year.

Hej, ja tänk nu har ett år gått sedan jag hade min PT-timma som totalt bröt mig itu, precis idag, för ett år sedan. Jag hade ju redan Central Spinal Stenos men fick diagnosen precis i mitten på december förra året, när jag redan var sängliggande. Och med de övningar som jag fick göra så fick jag akut inflammation i nerverna i ryggraden. Trots att jag sa att jag hade problem med ryggen före jag började. Tänk att man skall vara så envis! Övningarna kändes inte bra och ibland var det nästan så jag svimmade men jag tänkte att jag var bara i dålig form så jag bet ihop och körde till slutet. Men nähh, det visade sig vara en dålig idé och att det var helt fel övningar för en som mig. Så från 11 december till slutet på januari var jag mer eller mindre sängliggande. Kika här om ni vill på vad som hände precis för ett år sedan. Sedan blev det ju operation i ländryggen i mitten på mars och med idog rehabilitering och nio månader senare, tadaa…

Hello, well a year has passed since I had my PT hour that brooke me in two, this day today exactly. I did already have Central Spinal Stenos but didn’t get the diagnos until I was already stuck in bed. The exercises I did resulted in inflammation in my nervs in my spine. Despite that I told my PT about my bad back. Sometimes it is good to be stubborn, sometimes not. Guess what this time? Not good. The exercises didn’t feel good but I continued anyway because I didn’t want to give up. Not good. Not at all. So from the 11th of December until end of January I couldn’t move and had to lie in bed without being able to walk, stand, sit or just lie in bed. Check it out here to see how it was. Then I got an operation in mid March and with diligent rehabilitation and nine months later, tadaa….

…står jag nu åter på mina skidor. Tredje skiddagen denna säsongen och jag börjar få tillbaka självförtroendet och känslan för att åka skidor och ser fram emot att ha en låååång, härlig, fantastisk, underbar skidsäsong framför mig. Och som också börja sätta sig fint i kroppen. Men oj, vilket år som ligger bakom mig. Men inte bara dåliga saker utan jag har lärt mig en del om mig själv, faktiskt främst bra saker, vilket jag skall fortsätta att omfamna. Är så tacksam för att jag har kommit så här långt och att jag kan ta mig tillbaka. Den känslan och tacksamheten kommer att stanna hos mig. Vi ses! Ciao Catharina

… I’m back on my skies. Third day this season and I’m starting to get my self confidence back and the feeling for skiing again. I’m starting to look forward to a loooong, fabolous, fantastic and awesome ski season. I’m also starting to get the feeling back in my body. But oh dear, what a year I have had. But not only bad things. Actually I have learned things about myself, good things mostly, so will keep on embrace them. So grateful that I have come this far and that I can belive in myself that I can do it. This feeling and gratefulness will stay with me. See you! Ciao Catharina

När hälsan sviktar. | When health fails.

Godmorgon! Allt väl så här mitt i sommaren? Så här glada såg vi ut i november förra året när vi myste till det ordentligt på Mauritius. Men oj vilket tufft första halvår vi har haft i år, näähh detta året är definitivt inte vårt bästa år. Nu är vi inne i andra halvåret och våra problem fortsätter, tyvärr. Trodde att det skulle vända men icke sa Nicke. Jag är en glad och positiv person men nu börjar det bli lite svajigt. Kan hantera nu men tänker på framtiden. Hur ser den ut med vår vacklande hälsa? Är det övergående eller bestående? Ovanpå det förlusten av min syster. Lite deppigt inlägg, ja jag vet. Men just nu är det vår vardag.

Good Morning!! All well? Nice to be in the middle of the summer, right? We were this happy last November in Mauritius. But oh dear, what a heavy first half year we have had this year. No, this year will not be considered as the best. And we are now in the second half, and our problems continues, unfortunately. Thought it would be ok now, but no. I’m a happy and positive person but all this is affecting me, and not in a good way. Can cope with what is going on today but are thinking about the future. Are we going to continue to have issues with our health? Is it only now or in a foreseeable future? And on top of all this the loss of my sister. I know, not the most happiest posting but unfortunately a normal day for us.

Maken har ju förmaksflimmer, vilken han fick diagnos för en knappt år sedan. Men det har ökat i frekvens och han får nu “attacker” typ en gång i veckan. Vi är på olika sjukhus för undersökningar. Och vid första besöket har han flimmer och de pratar om vad som behöver göras. Sedan vid uppföljningen så har han inget flimmer utan hans EKG ser perfekt ut. Och vi får åka hem, utan vidare förklaring. Men nu har vi gjort en second opinion av en ny kardiolog. Och när förmaksflimret kommer så ofta som det gör kan det tydligen bli kroniskt, så han behöver opereras. Och dessa attackerna som han får är inte roliga. Han mår superdåligt i ett dygn, eller mer och behöver ligga till sängs. Vi vet inte när de kommer eller vad han gör eller inte gör för att de skall komma. Tyvärr fick han ett i onsdags när vi skulle åkt på vår utflykt till Berschesgaden, så vi var tvungna att stanna hemma. Vi försöker nästa vecka istället. Nu väntar vi på en tid för operation i Linz.

Husband has arterial fibrillation (AF) and have had it since last summer. Well, before that but he got the diagnose last summer. But the “attacks” has increased in frequence so now he gets them once a week. We are visiting different hospitals to find out what to do. At the first visit he has the “attacks” and they talk about different treatments and then when we are coming back he has no “attacks” and his EKG is perfect. We are then being sent home, without much explanations. But we decided to do a second opinion with another cardiologist. And he said that since the “attacks” are coming so often now it can become chronic, so he needs a surgery. The attacks are not funny, he is more or less down and out for 24 hours or more. We don’t know when they are coming or what he does, or doesn’t in order for them to come. Unfortunately he had one on Wednesday morning so we decided not to go to Berschesgaden. Hopefully next week. So now we are waiting for an operation in Linz.

Och jag då, jo värken är tillbaka och jag har börjat knapra värktabletter igen. Har fått ont i benen igen, trist. Men å andra sidan sa ryggkirugen att operationen för Central Spinal Stenos inte hjälper alla. Och tydligen är jag en av dessa, där den inte hjälpte. Och som tidigare så hindrar och begränsar det mig i mitt dagliga rörelsemönster. Samt att min höft har blivit sämre. Kollade med min ryggkirurg när jag träffade honom och han kollade på mina röntgenbilder och sa, hmmm det där är en relativt komplicerad höftoperation så du behöver en riktigt bra höftkirurg. Lät ju inte så uppmuntrande. Fick lite höftövningar av min sjukgymnast. Känner mig gammal. Trist. Mumsar som sagt var i mig värktabletter. Tur att jag fått recept med starkare tabletter så att jag åtminstone kan lindra värken. Får kolla upp vad annat jag kan göra nästa gång jag är hemma.

And me? Well, the pain is back and I have started to eat painkillers again. Have pain in my legs again. But on the other hand the back surgeon told me before the operation for Central Spinal Stenos that it will not help everyone. I’m obviously not one of them. And as before it does impact my day to day life. And my hip is worse, as well. Checked with my back surgeon on the last check up about my hip. He checked the x-rays and said hmmmm it’s not an regular hip operation, rather a complicated one. Did sound that positive but we’ll see. Got some hip exercises from physiotherapist as well. Feel old. Sad. And I’m eating my painkillers on a daily basis. Well schedule a check-up next time I’m home.

Som sagt var, ett litet deppigt inlägg, men tyvärr vår vardag. Men nu lovar jag lite mer positiva och inspirerande inlägg framöver. Kände bara att jag ville dela med mig av hur vi har det och vad jag tänker kring det. Hoppas det är ok?

Ha en riktigt skön lördag! Vi skall städa stugor idag så startar dagen med frukost, en eller kanske två koppar kaffe samt två värktabletter. Bra start eller hur? På återhörande! Ciao Catharina

Not that positive postings but unfortunately our day to day life. But from now on I promise positive and inspiring postings. But wanted to share this with you so you know how I feel and what we are going to through. Hope that is ok?

Have a nice Saturday!! We are cleaning our Chalets so will start the day with a good breakfast, a coffee or two and painkillers. Good start, right? See you later! Ciao Catharina

Men oj, nu blev det lite tungt. | Oh dear, now it's been a bit heavy.

Hej, här går det framåt! Tre veckor sedan operationen och jag har mindre och mindre ont, så skönt! Och allt sätts i perspektiv när jag idag läste om att normal sjukskrivning, vid kontorsjobb, är 3 månader. Fortsätter med min rehab, som jag skrev om här, och det känns bra. MEN slutade med mitt morfin i tisdags och från igår har jag känt mig olustig, haft mer ont, varit totalt orkeslös, ont i magen, supertrött och med lite värk överallt, redan på morgonen. Har tagit en tablett per dygn, vid sex på morgonen, enligt sista fasen i nedtrappningsschemat. Funderade på varför jag mådde som jag mådde, och insåg att det var ju abstinens från morfinet. Och tänk, efter bara tre veckor. Vilken påverkan!! Kära nån. Trodde faktiskt inte att jag skulle märka av det så mycket. Usch och fy!!

Hello, good progress here. Three weeks since the operation and I have less and less pain, happy for that! And to put it into perspective, the normal sick leave is three months, for a normal office job. Continues to work on my rehab, which I wrote about here, and it feels good. BUT stopped with my morfin on Tuesday and from yesterday morning I felt awkward, really tired, more pain and at the same time restless. Started to wonder why and then I realized it, it must be withdrawal symptoms. And only after three weeks, terrible. Followed the schedule for de-escalation promptly. Difficult to understand the impact of the opioider if you haven’t been there, but now I know. Terrible!!! And scary!!

Även idag har jag känt likadant, redan från när jag vaknade, och började fundera på när det skulle ge med sig. Har varit ute på två promenader idag, resten hoppade jag över. Ingen ork, ingen alls. Ligger orkeslös i sängen. Skulle ha åkt in till stan för att träffa kompisar ikväll, endast en kortare stund då jag inte kan sitta så länge (inräknat resan fram och tillbaka). Hade varit kul men kände att jag behövde ställa in. Kände inte att jag orkade, inte ens att klä på mig och göra mig iordning.

And so also today, directly from when I woke up! Terrible! Itchy, uncomfortable, really tired and without any kind of energy to do anything. Have despite this being out for two walks, but cancelled the last two. Was going to see friends in town for a short whle but decided to cancel it. Sad but necessary.

Börjar nu på kvällen att känna mig lite bättre, skönt!! Två dagar totalt under isen, men å andra sidan, har jag varit snäll mot själv och tillåtit mig själv att vara, där nere i hålet. Men nu känner jag att det är dags att långsamt klättra upp ur hålet. Men ändå, två dagar… Nästan som på rehab, en annan från min dagliga motions rehab. Vi ses! Ciao Catharina

Started to feel better now in the evening, finally!! Two full days, completely gone, but I allowed myself to do that. Feels like a good treat for myself. So hopefully tomorrow will start much better. Almost like being on rehab, and not the rehab I’m doing to get physically in form. See you! Ciao Catharina

När kroppen läker... | When the body is healing...

Hej, hur mår du? Allt bra här med vårsolen som lyser in. Hade en mysig helg med familjen och ena dottern. Nästa helg kommer nästa dotter och hälsa på. Kan väl inte bli bättre?

Nu har det snart gått två veckor sedan jag gjorde min operation för Spinal Stenos och så här ser mitt sår ut eller snarare det stora plåstret som skyddar mitt operationsärr. Det skall tas bor senare i veckan och styngen skall då ha försvunnit av sig själva. Lite harmagad, men får väl använda det mod jag har för att ta bort det. Inser att kroppen reagerar helt annorlunda på saker nu när jag är inne i en stor läkningsprocess som t.ex:

1. Jag behöver inte använda någon deo, vilket jag vanligtvis MÅSTE alltid

2. Jag behöver bara tvätta håret varannan vecka

3. Håret på ben mm växer inte, inte alls…

4. …dock har jag blivit lite hårigare i ansiktet, hmmm

5. Jag äter som vanligt och rör mig minimalt, men går INTE upp i vikt, snarare tvärtom

6. Sover mindre tungt och ibland rör jag mig hela nätter i gränslandet av dvala och lätt sömn

Hello, how are you? The sun is shining and spring is here, for a couple of days anyway!! Have had a really nice weekend with family and one of my daughters. Next weekend it is time to spend time with my other. Great!!

Now it’s almost two weeks since my operation for my Spinal Stenos and here is how my wound looks like, or rather the large plaster that are protecting my wound, yet for another couple of days. Will remove it later this week. Not my strong side to do things like that, but will work up some courage. The stitches should go away but themselves, so at least that is good. Realized last week that my body are reacting different now when it’s concentrating on healing, such as:

1. I don’t need any deodorant, which I normally really need, every day

2. It enough to wash my hair every fortnight

3. The hair on my legs are not growing at all…

4. …but in my face, hmmm

5. I’m eating normal portions and moving around very little but don’t gain any weight

6. sleeping less heavy and are more dozing off, even in the nights…

En av mina smärtstillande preparat som jag har ätit är Oxycodone. Detta är en av alla opioidpreparat som finns på marknaden och du har säkert hört om den opioidepidemin som pågår i världen just nu, bl.a i USA. Tydligen började läkemedelsbolagen under 90-talet att bearbeta läkare så att de gav mer eller mindre fri tillgång till dessa starkt beroendeframkallande läkemedel. Där innvånare i stora områden i USA är beroende av just opioider och/eller dör av överdos. Och skönt att höra att stora kulturinstitutioner som National Portrait Gallery i London har tackat nej till en stor donation från The Sackler Trust, familjen som äger läkemedelsföretaget Purdue Pharma, som just tillverkar opioider. The Sackler Family tillhör en av världens absolut rikaste familjer och har blivit rika på, ja just det opioider.

Men trots det så hjälper de vid hög smärta, så nog så viktiga, rätt använda. Jag har haft ett nedtrappningsschema så nu är det slut på knaprandet av dem, bara vanliga alvedon, och jag har inget kvar hemma. Skönt! Det kändes verkligen superviktigt att följa instruktionerna för nedtrappning. Hade en migränattack i fredags, första gången i mitt liv. Usch och fy! Det var hemskt! Kanske hade jag mig själv att skylla då jag drack lite vin kvällen innan, absolut inga stora mängder. Men man lär så länge man lever. Så nu går det framåt. Skönt! Har du någon liknande upplevelse? Skriv gärna och berätta! Ibland är det skönt (och bra) att dela med sig. Vi är ju inte ensamma.

Vi hörs av! Kram Catharina

One of the painkillers that I have been taken is Oxycodone. It is one of the infamous opioids and I’m sure you have heard about the tragedy in US about people getting into heavy dependent and/or dying from overdoses based on how the physicians has been given instructions, based on information from the Pharmaceutical companies, to give the patiens more or less free access to these very heavy dependent medicin. Good to hear that a large cultural institution such as the National Portrait Gallery in London are saying no thanks to a large donation coming from The Sackler Trust, the family behind the Pharmaceutical company Purdue Pharma, who are one of the largest producers of opioider in the world. And the Sackler Family is one of the wealthiest families in the world. A wealth are coming from… yes, opioider.

I have been following the schedule for decreasing the medication, which has been working well for me. So no more heavy drugs, only aspiring, or any more tablets at home. Did have a migraine attack on Friday, first time ever. It was horrible, really horrible. But I have myself to blame. Did drink a small amount of alcohol the evening before. Note to self, no more alcohol for a while, which is good anyway. Painkillers or no painkillers. But things are looking up and I’m feeling better and better. Have you had any experience like this? If you like, you can always share it. Always good to feel that you are in the same situation as others.

See you later! Ciao Catharina