Hemma. | Home.

Hej, hur har ni det? Semester än? Njuter eller pustar av sommarvärmen? Nu har jag varit hemma i två veckor och min officiella karantän är över. Har njutit av huset och trädgården under denna tiden. Första veckan var det regnigt och kallt här så då passade jag (och maken) på att städa huset. Det blev grundligt. Allt åkte ut, allt putsades. Pust!! Inklusive våra stugor, som nu äntligen får lite gäster.

Hello, how are you? Vacation yet? Enjoying the heat or not? Now I have been home for two weeks and my quarantine is over. Have been enjoying the house and the garden during this time. First week was rather rainy and cold so then I cleaned the house. From top to bottom, inside out. Including the Chalet.

Mitt älskade köksfönster med utsikt mot kohagen/skidpisten. Så skönt att vara hemma!! Mysa med maken och mysa av huset. Vi har verkligen saknat varandra!!

I love my kitchen window with a view to the meadow/ski slope. And so nice to be home!! Enjoying the husband and the house. I missed them both, a lot.

Huset i lite olika vinklar. Här med trappan upp till övervåningen och rakt fram ser ni taken på våra stugor, samt en del av soffan / tv-hörnan. Maken har i år satsat på att bygga om vår terass så stolen som står ute på terassen tillhör vår matgrupp men här har han oljat in de olika delarna.

The house from different angels. Here with the stairs to the top floor and straight ahead you see the roof on our Chalets, and a part of the living room.

Matsalsdelen. Kommer att köpa varsin sisalmatta, dels under matbordet men också vid soffan. Blir snyggt och lite mjukare i vårt öppna kök/vardagsrum.

Here is the kitchen table. We will buy carpets here and in the living room. Will give some more feeling to the room.

Utemöblerna som kommer från Stockholm och var en del av det stora flyttlasset från mitt hus i Danderyd 2007. Mycket har vi kvar inklusive utemöblerna. Bra kvalitet. Nu ar vi äntligen fått lite värme så vi har flyttat ut och sitter och äter alla måltider här. Njuter i skuggan!

Our garden furtniures, acutally from my old house in Stockholm. Love to sitt here during the warm days, then we are having all our meals here.

Plockar ängsblommor och dekorerar huset med. Fint!! Så skönt med sommar och värme. Känns riktigt välkomnande trots att läget fortfarande känns instabilt både i Europa och i världen, vilket oroar. Men man får njuta idag, nu istället för att fundera så mycket på morgondagen. Att planera är svårt i dessa tider men att vara klok och eftertänksam är ett måste. Ha det så bra! Ciao Catharina

Decorating the house from flowers from the meadow. And I love the summer and the warm weather. Feels very welcome, despite the worrying situation in europe and in the world. But we must try to live in the moment and enjoy what we have. Planning is difficult but we need to be smart and look after our resources. See you! Ciao Catharina

Going home…

Selfie with mask at Senator Lounge, Frankfurt. June 2020.

Hej, nu har jag varit hemma i snart en vecka. Det kändes både konstigt och nervöst att ut och resa i dessa Covid-19 tider. Vilket är konstigt då jag är resvan, riktigt resvan, och att resa ensam dessutom. Men att resa i dessa tider är konstigt och annorlunda. Är man från Sverige får man inte resa in i Österrike just nu bara som turist pga de relativt höga dödstalen som vi har samt den strategin som vi har haft. Så jag behövde kolla upp vilka regler och dokument som jag behövde. Olika bud från de olika ambassaderna (Österrikes och Sveriges) vilket var konstigt. Men Österrikes ambassad i Stockholm gav mest korrekt information. Så kändes som att jag skulle resa till andra sidan jorden med alla dokument som jag hade förberett och som låg tillsammans med passet.

Hello, now I have been home almost a week. I was both nervous and a bit stressed for travelling home during these strange Covid-19 times. Which felt odd because I’m use to travel and to travel alone. And it was strange to travel, really strange. And if you are coming from Sweden you are, at the moment, not allowed to travel to Austria as a tourist due to the relative high death rates and the strategy Sweden have had. So needed to check the rules and which documents that I needed. Called the Embassy, both the Swedish in Vienna and the Austrian in Stockholm to double check the information. They gave me somewhat different information but the information I got from the Austrian Embassy were more correct. Felt like I was going to travel to the other side of the world based on the number of documents that I have with me together with the passport.

Supertidig morgon! Både jag och svärmor hade satt klockan fel, men som tur var väckte oss svärfar vid fyra på morgonen. Tur att han var vaken då. Ojoj!! Vi behövde åka vid kvart över men allt var packar och klart. Inte många flyg gick från Arlanda.

Really early start in the morning. However, both me and my mother-in-law forgot to put the alarm on. But we were lucky that father-in-law was awaken before four in the morning. Ooops!! But everything was packed and 15 minutes later we were on our way to the airport.

Men superlånga köer. Så tänk på det om ni skall ut och flyga. Ni måste komma i god tid. Mycket god ti!! Detta är halv fem på morgonen!! Ingen business check-in (har guldkort) och ingen Fast Track. Alla i samma kö. Rättvist i och för sig. Ansiktsmasken åkte på och den hade jag på hela dagen. Blev lite varmt och tungt att andas ibland, men vande mig tillslut.

Really long queues. So be prepared for that. You have to be at the airport really early. This is the queue at 4.30 am. No business check-in and no Fast Track for the security. All in one queue. Fair in some ways. Put on the mask and had it the whole day. A bit warm and difficult to breath in but got use to it.

Få människor överallt. Alla affärer och matställen är stängda.

Few people. All shops and restaurants closed.

Märklig känsla att allt var tomt. Överallt. Lite apocalypskänsla. Fast planet som tog mig till Frankfurt var helt fullt.

Strange feeling. Empty everywhere. Almost like a apocalyps. But the plane was full.

Men med kaffe och fortsättningen på världens bästa bok om kristin Lavrandsdotter; Husfrun av Sigrid Undset så flyger tiden iväg, hehe

Coffee and a good book. The best book ever. Reading the second one in a serie of three of Kristin Lavrandsdotter by Sigrid Undset.

En snabbis inne på Senator Lounge i Frankfurt, där jag mellanlandade. Gott kaffe och en liten paus i resandet, i lugn miljö. Här var all servering också stängd och väldigt få affärsgubbar, hehe

Had time to visit the Senator Lounge in Frankfurt. Some coffee and a break in a quiet enviroment. No serving here either and very few businessmen.

Lite fler flyg avgick från Frankfurt, men fortfarande så lite människor. Bara taxfree var öppet, resten stängt.

Frankfurt was a bit more busy than Arlanda, but not much. Only taxfree was open, everything else was closed.

Flög sedan vidare till Wien. Enda öppna flygplatsen i Österrike.

Flew to Vienna. The only airport in Austria that is open.

Fortsatte att läsa. Var lite nervös för kontrollerna i Wien. Skulle jag behöva Covid-testa mig och därmed stanna i Wien över natten? Eller skulle de godkänna mina dokument som jag tagit med mig? Men nope, inga kontroller. Inte en skylt eller något. Så jag hämtade bagaget och väntade på tåget till Salzburg. Behövde vänta några timmar men läste och hade det helt ok. I Salzburg stod maken och väntade och det kändes fint. Tre månader sedan vi sågs senast. Men vi har ju pratat i telefon typ 5 gånger om dagen. Men ändå, det kändes fint att se honom igen!! Så nu är jag här. Hemma igen. Inga resor planerade, överhuvudtaget. Det känns konstigt. Men helt ok. Vi ses! Ciao Catharina

Continued to read my book. Was a bit nervous for the controlls in Vienna. Did I have to do the Covid-test and stay overnight in Vienna? Or would they approve the documents that I have with me? Well, nothing. Not a sign, not a control, nothing. A bit strange but good. Collected my bag and waited a couple of hours for the train to Salzburg. In Salzburg my husband was waiting for me and that felt really good. Three months apart from each other. We have talked over the phone, at least 5 times a day. But still, it was very nice see him again!! So now I’m here. At home. No trips planned, or booked. Feels a bit strange, but ok. See you later!! Ciao Catharina

Hurra! Jag har hittat det. Efter nästan 60 år! | Hurray! I found it. After nearly 60 years!

haha nästan i alla fall. Jo, men har äntligen hittat min hobby / passion; drejning. Jag har ju redan tidigare känt att mina stunder i kermikstudion är mina bästa men de är ett långpass på kvällen och de senaste åren bara två gånger på termin (det jag hinner). Sedan hade jag en önskan till vår lärare om en sommarkurs i vintras men hon var lite hmm ja kanske vi får se. Men sedan kom Covid-19 och allt ställdes på ända men en positiv sak var att hon bestämde sig för att ha fler kurser i sin studio. Jag drejade ju första gången i maj 2017 på Tortus workshop och fick in momenten då men han var för mig lite nedlåtande och jag kände att näh det här kan jag inte lära mig. Detta är inget för mig. Jag är nog för dum för att fatta alla steg och moment.

haha almost anyway. Yes, but have finally found my hobby / passion; throwing. I have always liked my hours in the pottery studio over the years. I had a wish to our teacher about a summer course last winter but she was a bit hmm yes maybe let’s see. But then Covid-19 came and everything was put on hold but one positive thing was that she decided to have more courses in her studio. I went to a course in throwing the wheel for the first time in May 2017 at Tortus workshop and sort of got it but he was a bit patronizing to me and I felt that this is something I can not learn. This is not for me. I'm probably too stupid to understand all the steps in the process.

Men jag kände trots allt att det fanns något. Drejade ett par gånger till men det både satt och inte satt. Och ville ha tid att lära mig och att nöta in momenten, och då HURRA!!! kom sommarkursen sista veckan i maj. Och jag var fortfarande kvar i Sverige, och det var min sista vecka på strålningen. Perfekt! Jag paxade en drejskriva och satt och drejade måndag - torsdag 9.30-15.00. Och plötsligt hände det… Allt bara satt!! Tänk att man även som nästan 60-åring har det betydelse hur läraren/instruktören bemöter en. Och nu kan jag få en lerklump till att bli en kopp, eller en skål eller en vas. Ville konstanthålla så gjorde 4 koppar, men de blev i olika storlekar, naturligtvis hehe. Svårt att få dem lika stora men det är mitt mål.

But still, I felt there was something that trigged me with throwing the wheel. Did throw the wheel a few more times but I wanted to learn it properly. And HURRAY!!! came the summer course last week in May. I was still in Sweden and my last week for my raditaion. I was throwing the wheel from Monday - Thursday 9.30-15.00. And suddenly it happened… Everything just sat!! Even when you are almost 60, it still matters how the teacher / instructor meets you. And now I can make a clay lump into a cup, or a bowl or even a vase. Wanted to keep constant so did 4 cups, but they were in different sizes, of course hehe. Hard to get them the same size but that's my goal. Keep on learning!!

Första gången jag gör handtag. Det var svårt men kul. Och har haft tid att sitta och nöta och finjustera. Att jobba på att inte bara göra allt fort och snabbt utan att ta tid att jobba på perfektion. Det har varit en ren njutning. Något nytt för mig och något som är bra för mig. Och att än en gång lära känna nya människor och ha de små samtalen, skratten eller att bara sitta tyst och lyssna. Så fint.

First time I make handles. It was hard but fun. This time I have had time to sit and learn and adjust. To take time not only doing everything fast and furrious but taking time to work on perfection. It has been a pure pleasure. New to me and good for me. And to once again get to know new people and have the small conversations, the laughter or to just sit quiet and listen. How nice.

Att dreja innebär att man jobbar i flera olika moment; själva drejningen, sedan skall förmålet beskickas när det har torkat lite, då man formar man förmålet mer och tar bort överflödig lera bl.a. I detta moment sätter man också på handtag mm. Sedan skall det skröjbrännas, vilket är den första bränningen i ugn. Då blir den vita leran vit. Den är fortfarande ömtålig, se bild ovan. Därefter använder man sandpapper för att få bort ojämnheter och sedan är det dags för att glasera. Här kan man göra det allt från en glasyr till mönster, flera glasyrer mm mm Jag har valt att ha ett färgtema med grå och grön glasyr men kom på att jag nog har lite flabläs för rosa så mina mugga fick bli rosa. Se nedan när det är nydoppade. Just den rosa glasyren är rosa, men ibland har glasyren en helt annan färg än den “slutliga”. Man justerar lite till, tar bort glasyr från botten så att föremålen inte fastnar i ugnen. Sedan bränns de en gång till och är sedan färdiga. Tadaaa!!!

To make a cup throwing the wheel means working in several different steps; the turning itself, then the object should dry a bit, then you shape the object more and remove excess clay, among other things. In this step you also put on handles etc. Then it’s burnt, which is the first burning in the oven. Then the white clay turns white (see above). It is still fragile, see image above. Then you use sandpaper to remove roughness and then it's time to glaze. Here you can do everything from a glaze in one colour to patterns, several glazes etc. etc. I have chosen to have a color theme with gray and green glaze but realized that I probably have a thing for pink, so my mugs got pink. See below when it is newly dipped. The pink glaze is pink, but sometimes the glaze has a completely different color than the "final" colour. You adjust a little bit more, remove the glaze from the bottom so that the objects do not get stuck in the oven. Then they are burnt again and then finished. Tadaaa !!!

Jag går till drejstudion med lätta steg, 6 timmar flyger fram och jag är uppfylld av vad jag har åstakommit och upplevt när jag går hem. Och jag behärskar tekniken. JAG KAN!! Precis så skall det kännas. Precis så skall det vara. Ciao Catharina

I’m walking to the studio with light steps, 6 hours fly by and I am super satisfied with what I have done and how I have spent the day when I go home. And I master the steps now. I CAN DO IT!! Just how it should feel. Just how it should be. Ciao Catharina

Långsam sorg. | Slow griefing.

My sister, me and my mother.

Hej, idag är det min pappas födelsedag. Han skulle ha fyllt 90 år idag. Hurra! Hurra! Hurra!

För mig går det lite långsamt. Tyckte att jag kommit över värsta tröttheten efter min strålningen men ack nej. Så inte helt Back in Business än. Känner mig lite värdelös av att vara så trött och att inte orka göra något men å andra sidan har jag inte så mycket att göra och kan ta det lungt och vila. Vilket min kropp behöver. Samt orolig för maken och hans operation och att inte kunna vara hos honom och att hjälpa och stötta. Men ändå… Hittade lite fina bilder som min storebror varit gullig att scanna och ladda ner från vår familj från 80-talet.

Jag har också tänkt mycket på min syster de senaste veckorna. Förra våren var tung då hon i februari gick av all behandling för sin bukspottkörtelcancer, fick blodförgiftning under påskhelgen och höll på att stryka med och därifrån gick allt brant utför. Jag var ju hemma för min Spinal Stenos ryggoperation så åkte ner och hälsade på henne och hennes fina familj så mycket jag kunde. Jag hann också hem till de sista dagarna hon hade i livet och hon dog på morgonen den 7 juni 2019. Tände ett ljus hemma i söndags, på hennes årsdag. Min allra käraste syster blev 59 år gammal.

Hello, it’s my dad’s birthday today! He was going to be 90 years old. Hurray! Hurray! Hurray!

Things are going a little slow here. Thought I got over the worst fatigue after my radiation but oh no. Feels a little useless from being so tired and unable to do anything but on the other hand I don't have much to do and can take it lounging and resting. Which my body needs. And also worried about my husband and his surgery and not being able to be with him and to help and support. Anyway ... Found some nice pictures that my big brother was cute to scan and download from our family from 80’s.

I've also been thinking a lot about my sister in recent weeks. Last spring was heavy when in February they decided to stop all treatment for her pancreatic cancer, received blood poisoning during the Easter weekend and was about to dye from that and from there the cancer had a fast phase. I was home for my Spinal Stenos back surgery so went down and greeted her and her fine family as much as I could. I also came home for her last days and she died on the morning of June 7, 2019. Lighted a candle at home last Sunday on the anniversary. My dearest sister was 59 years old.

My sister and me. 1986.

När jag tänkte på min allra käraste syster kom jag att tänka på pappa och mamma. Mamma fick alzheimer någon gång i början på 00-talet och dog 2014 och pappa dog 2006 av reumatism, efter att ha varit sjuk länge. Alla tre har haft långsamma, och smärtsamma sjukdomsförlopp, och döden har kommit som en befrielse för dem. Att som närstående känna en enorm saknad när de går bort men att döden kommer som en befrielse dem, för det fanns ingen annan utväg. Bara en befrielse för dem ur smärta och sorg. Och man kan inte önska något annat för det finns ingen annan utväg.

When I thought of my dearest sister, I also came to think of Dad and Mom. Mom got Alzheimer sometime in the early 00’s and died in 2014 and dad died in 2006 of rheumatism, after being ill for a long time. All three have had slow, painful illnesses, and death has come as a relief to them. To experience this slow long sickness with no prognosis for any treatment is hard. You know in a way that the death comes as a liberation to them, for there was no other way out. Just a relief for them out of pain and sorrow. And you can’t wish for something else, because there are nothing else to wish for.

My sister and me in Trieste, Italy. February 1983.

Min syster och hennes kamp mot bukspottkörtelcancer har jag skrivit om tidigare. Här kan ni se några av mina inlägg. Hon var en kämpe under de sju år som hon kämpade mot sjukdomen. Vi grät, skrattade, pratade och väntade varje kvartal på besked om allt var ok eller inte. Det var inte förrän sista veckan som hon sa “Nu orkar jag inte mer”.

My sister and her fight against pancreatic cancer I have written about before. Here you can see some of my posts. She was a fighter during the seven years she fought against the sickness. We cried, laughed, talked and waited every quarter to find out if everything was ok or not. It wasn't until last week that she said "Now I can’t cope no more".

My mother.

Min lilla mamma kämpade med sin alzheimer. Det tog flera år innan vi insåg att hon var sjuk då hon lyckades att dölja vad som höll på att hända. Små minnes lappar här och där för att komma ihåg vardagliga saker. Kläder och saker invirrade i varandra i ett skåp. Raseriutbrotten kom senare. Även paranoian då hon trodde att pappa var en inbrottstjuv. Vi tror att det började innan hon gick i pension och sedan gick det långsamt utför. Hon blev inlagd på ett demensboende efter att hon blivit inlad på psykakuten efter en kaotisk jul. Hon slutade med att känna igen sin man och oss sina barn, hon fortsatte att plocka med alla sina saker och vek ihop dem och la allt i en väska om och om igen till och med sina krukväxter som hon alltid älskat, hon började att tappa ord och tillslut klarade hon inte av att prata längre, klä sig, hon hade gossedjur som hon satt och klappade, hon klarade inte av att äta längre, inte att gå mm mm Hon försvann långsamt långsamt. Men egentligen försvann min mamma redan tidigt 00-tal då hon inte kände igen en och då hon inte kunde prata längre. Maken har aldrig träffat min mamma frisk. Ett tag satt hon och sjöng för sig själv, vi tog med henne på promenader i rullstol, vi bara satt tillsammans men efter det så försvann hon in i en total dimma. Min lilla mamma blev 83 år gammal men vara bara drygt 70 år när hon försvann in i sjukdomen.

My little mother fought the alzheimer. It took several years before we realized she was ill, she managed to hide what was happening. Small notes here and there, to remind herself on what to do. Clothes and things wrapped together in cupboards. The outbursts of rage came later. Even paranoia when she thought Dad was a burglar, living in her home. We think it started before she retired and then it was a slow process. She was admitted to a dementia residence after she was admitted to the psychiatric ward after a chaotic Christmas. She stopped recognizing her husband and us her children, she continued to pick with all her things and folded them together and put everything in a bag over and over again and even her houseplants which she always loved, she began to lose words and in the end she could not talk anymore, dress herself anymore, she had cuddly toy that she sat and clapped, she could not eat, walk or dress herself anymore etc. etc. She slowly, slowly disappeared. But really my mother disappeared in the early 00's when she did not recognize us and when she could no longer talk. My husband has never meet my mother healthy. For a while she sat singing to herself, we took her on walks in a wheelchair, we just sat together but after that she disappeared into a total fog, completely. My little mother was 83 years old, but being just over 70 when she disappeared into the disease.

My father.

Mina lilla pappa kämpade med sin värk och sin kropp. Till slut behövde han dialys och kroppen kollapsade. Även han försvann långsamt långsamt och med en värk som jag tror tillslut tog överhand. Pappa kunde jag fortsätta prata med på telefon ända fram till slutet och det var fint. Min lilla pappa blev 76 år gammal.

My dad struggled with his pain and his body. In the end, he needed dialysis and his body collapsed. He too slowly, slowly disappeared with a pain that I think eventually took over his life. We keept on talking to each other until the end and it was nice. My dad was 76 years old.

My parents in Norway. Their favourite Place in the World.

Sorgen blir annorlunda när sjukdomen äter upp en person långsamt. Man tappar hoppet, man får får tillbaka hoppet, man sörjer långsamt med personen. Man hinner prata om hur det känns, för båda parter, förutom då med mamma. Och när slutet kommer har man varit med hela tiden. Man har sett smärtan, sorgen och hopplösheten. Men har samtidigt fått glädjas åt det lilla, åt att ha fått lite mer tid. För mig har sorgen efteråt blivit mindre, vilket kanske låter konstigt. Men jag har känt att jag har sörjt under tiden som sjukdomsförloppet har pågått.

The grief becomes different when the disease eats up a person slowly. You lose hope, you get back hope, you mourn slowly with the person. You can talk about how it feels, for both parties, except with my mom. And when the end comes you have been there all the time. You have seen the pain, the grief and the hopelessness. But at the same time, have had to enjoy the little things, to have had more time. For me, the grief afterward has become less, which may sound strange. But I have felt that I have been mourning during the course of the illness.

My father at work.

Både när min pappa och syster dog var jag med till slutet. Jag tyckte att det var jobbigt att se hur livet försvann från de som man älskar. Att vänta. Och det man väntar på är döden. Timma efter timma. Dag och natt. Man går och lägger sig och undrar om döden kommer och hälsar på under natten. Du vaknar upp och undrar om det kommer att hända idag. För båda var det tydligt när livet var på väg in i slutskedet. Men jag tyckte att det var jobbigt, riktigt jobbigt. Inte alls fint som många säger när man pratar om detta ögonblicket och att personen somnar in. Det är en lång och utdragen process där kroppen stänger av bit för bit och där man också får uppleva den andra personens dödångest. Så jobbigt, riktigt jobbigt. Men samtidigt var jag/vi där och de visste/kände de. De behövde inte ta sitt sista andetag ensamma.

Så här kommer jag nog att känna på min systers årsdag många år framöver. Än har jag inte velat ha foton på henne hemma. Det har gjort för ont. Men en dag kommer hon att sitta där och titta ner på mig. Fast det vet jag att hon har gjort ändå, med eller utan foton hemma. Vi ses! Ciao Catharina

I was with both my father and sister when they died. It was hard to see how life disappeared from those you love. The waiting. And what one is waiting for is the death. Hour after hour. Day and night. You go to bed and wonder if death comes and greets you. You Wake up and you wonder, is it going to happen today? For both, it was clear when death was on its way, the final stage. But it was hard, really hard. Not at all nice as many say when you talk about this moment and that person falls asleep. It is a long and drawn out process where the body shuts off bit by bit and where you also experience the other person's death anxiety. So hard, really hard. But at the same time I / we were there and they knew / felt it. They didn't have to take their last breath alone.

I will probably continue to feel and think about this on my sister's anniversary many years to come. Nor have I wanted to have photos of her at home. It has been hurting too much. But one day she'll sit there and look down at me. Although I know she did anyway, with or without photos at home. See you! Ciao Catharina

Detta gör mig glad... | This makes me happy...

Picknick in by Karlsbergs Castle, Stockholm. June 2020.

Hej, visst är det härligt med att juni är här? Både kroppen och själen behöver värme och sol efter denna galna vår / galna värld. Min glädje är alla fina vänner jag har. Det känns fint! Vad just idag har jag en dag tystnad. Självvald. Det känns också fint. | Hello, I love that June is here. You? Both to enjoy the warm weather for the body and soul with all crazyness that goes on in the world right now. My joy are all the friends that I have. True joy! However, today I’m quiet. Just what I want. Just what I need. Only today!

Humlegården, Stockholm. May 2020.

Ja, jag vet - tjatigt och börjar låta som en gammal, en riktigt gammal person, men så skönt och så glad att strålningen är över för mig och att maken just idag är inlagd för sin hjärtoperation i Linz, Österrike. | Yes, I know - too much of my health but that’s my life, almost like an old person, a really old one, but so happy that the radiation is done and that my husband is being admitted today to a hospital i Linz, Austria for his heart surgery.

Tantolunden, Stockholm. May 2020.

Promenera med vänner flera gånger - då blir det djupare och vidare samtal. | Walking with friends regulary - the conversations are getting deeper and wider.

Promenera med en vän då och då - ett ämne går in i ett annat och man vet inte riktigt vart man började och sedan har man gått hela rundan. | Walking with friends unregulary - the conversations are bubbly starting with one thing ending up with a totally different one, seamlessly.

Mail och samtal med vän från Santa Barbara, USA och att få fina recept. Denna gången på en Margarita on the rocks. Alltså en riktigt klassisk cocktail. | Mail and conversation with a friend in Santa Barbara, US and get nice recipes. This time a classic cocktail, Margarita on the rocks.

Bojan & Keith, Nambiti Game Reserve, South Africa. October 2019.

Pratat med vänner från Sydney och från Durban, Sydafrika. | Talking with friends in Sydney and Durban, South Africa.

Croatia. September 2019.

Pratat med vän från Kroatien, min puff. Som oftast dyker upp som ett av era mest lästa inlägg. | Talking with a friend in Croatia, my Chip. A popular post on my blog.

Kisel Keramik, Stockholm. May 2020.

Drejkurs igen. Sist var ju i Köpenhamn, för ganska exakt tre år sedan, även då med svägerskan. | A summer course in Throwing the wheel again. Last time was in Copenhagen, exactly three years ago. This time as well with sister-in-law.

Dricka öl och vänta på indisk hämtmat med äldsta dottern. | Have a beer and waiting for indian taken away food with oldest daughter.

Min resa hem till maken börjar närma sig. Har kollat upp vad som gäller i samtal med ambassader. Den 16:e juni bär det av hemåt. Äntligen! | My trip hom to my dear husband is getting close. Have checked up the rules. On the 16th I will fly, fly, fly home.

Ha en riktigt fin dag. Vi ses! Ciao Catharina

Have a super duper day! See you! Ciao Catharina